United States or Comoros ? Vote for the TOP Country of the Week !
Med näsduken för ögonen sprang han från graven. Hans far och farmor följde tysta efter. Han hade kommit hem långt före de andra och stängt sig inne på sitt rum. Det knackade på dörren; det var hans farmor: Stellan, mitt barn, kaffebordet är dukat. Låt mig va i fred, låt mig va i fred, skrek han till svar. Det var ett skrik som från en mänska i nöd
De ä bara som du säger. Nä, dä ä dä inte. Men varför kysser du mig inte då! De gör di i Norrköping. Stellan stod åter handfallen. Ja kan inte, ja vet inte Vet du inte, hur man ska kyssas. Har du inte kysst din mamma. Ja har ju sagt dig, att hon ä dö. Hon tog näsduken från ansiktet och såg på honom, länge. Och så sade hon: Så skojit. Har du aldrig kysst någon? Jo, farmor och mormor.
Jaså inte. Det trodde jag. Det är ju bara förlofvade och gifta, som sitta på ett kort. Och eftersom ni inte brydde er om att hålla hvarann i hand, trodde jag att ni voro gifta. Adjö med er! Jo, adressen skref jag upp adjö När de kommo ner på gatan, stodo de och tittade en lång stund åt hvar sitt håll. Det här var ett elände! sa Ingeborg och tog fram näsduken. Hvem hade reda på det?
Längre fram mot kvällen, då de främmande hade tagit farväl, kvarblef Alma en stund sittande i båten vid stranden. Hon såg först efter deras långsamt bortseglande slup och viftade med näsduken till svar, då de svängde sina mössor. Gårdagens missmod hade nästan försvunnit ur hennes sinne i detta ögonblick, eller rättare, hon kom ej ihåg det, ty tankarna rörde sig på annat håll.
Men när Nilenius fick se huvudet på gubben, mörknade han. Han vände sig till hustrun och sade med något som skulle föreställa gott humör: Vet du, om jag mötte den gobben ensam i en skog tog jag å hängde han i näsduken. Ysch, så du säjer! skrek hustrun i det hon försvann in i stugan. Diakonen
Jag gjorde så, och vi knäppte samman våra fingrar, medan jag ännu satt och såg upp i hans ansikte. Låt mig få omfamna er. Nu skall jag gå. Jag reste mig upp, och han slöt mig in till sig. Tänk på mig med vänskap! Jag måste vända mig om och trycka näsduken mot mina ögon. Ah, skiljas, skiljas! Vi stodo vid byrån med toalettspegeln, där han första gången hviskat »du» i mitt öra.
Hon måste göra en paus i det hon torkade sitt ansigte, men tårarne bröto fram igen, lidelsefullt flödande tårar, som icke stockade rösten, endast gåfvo den ett uttryck ibland som af en sträng, när den brister. Och orden kommo af sig sjelfva, liksom burna fram på denna flod af tårar, medan händerna vredo sig kring den sammanrullade, våta näsduken.
Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade. Hans farmor grät. Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började: Men säg, pappa Men säg, farmor Ingen av dem svarade. Då började också han själv gråta. Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.
Ändtligen ger baronen tecken att börja, inspektoren vinkar med näsduken, och långsamt börja drifvarna gå framåt, rätt fram öfver snöfyllda diken och frusna åkrar, öfver gångstigar och landsvägar, öfver ängar och nyplöjda fält ouppligt framåt.
Äntligen kom Edmée i karossen. Hon höll näsduken för ögonen och föll storgråtande med huvudet mot Valentines knä, medan de raskt körde från gården. Hon hörde, hur det dånade över vindbron. Valentine, käraste lilla Valentine! Hon kröp ihop vid den robusta pigans bröst.