United States or Saudi Arabia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ännu derefter rörde hon sig fram och åter i rummet, undvikande att göra buller och gående på tå. Alma följde ej mer hennes rörelser. I sängvärmen hade hon det så godt. Nerverna och hjertat, alla ådror och muskler bragtes till ro. Likaså tankarna och känslorna. De elaka minnena förflyktigades, hela lifvet gled långt bort.
Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första läraktighetsprof: "Mamm, mamm, mamm..." Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af glädje strålande ansigte ditåt. "John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!" John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem.
Och jag är inte ens sömnig. Jag har legat vaken hela natten. Huru mycket är klockan?" "Öfver tre. Hvad felas dig?" John höll upp ljuset och såg på henne. Alma mötte hans blick med stora, strålande ögon. "Inte felas mig någonting. Rakt ingenting. Jag får bara inte sömn." "Försök ändå, grynet mitt," uppmanade John och lade sig åter.
Hon hade i flere dagar varit fåordig och kall. Men det hade John alls ej fäst sig vid. Och nu var hon till följd deraf vid dåligt lynne gaf honom då och då små stickord. Men ej ens detta hade någon verkan. John drog sig blott ständigt undan till sitt rum, skref, läste, tänkte och teg. Hans tankar voro på annat håll. Alma kände sig öfvergifven, olycklig.
Ert bref var inte mycket innehållsrikt men i alla fall psykologiskt intressant. För det man läste mellan raderna den lilla fröken Alma Hagbergs förtjusning öfver att ha företagit sig något så opassande som att gå och hvissla på Gustaf Adolfs torg i skymningen.
Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på kvinnan. Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna. "Det var trefligt, att ni kom," sade hon.
»Prata inga dumheter, vi går!» avgjorde Alma. »Inte kan vi låta karlarna köpa de dyra biljetterna förgäves.» »Men....» »Visst skall Maria gå», övertalade fröknarna, och med Almas kraftiga bistånd lyckades de vända Marias ingalunda alltför motvilliga fötter från den rätta vägen till syndens stig.
"Jo, om mamma skulle förhöra." Alma tog boken. Det var historia, och Arvi läste lexan utantill, flytande som vatten. Alma förmådde ej mycket följa med, ehuru hon nog bjöd till, ty hon var så tankspridd. Men det var inte heller behöfligt; Arvi stapplade ej på ett enda ord och stannade ej förrän vid slutet. Alma berömde honom, gaf honom sötsaker och lät honom gå.
Alma hade under hösten vant sig vid att vaka långt fram på nätterna. Antingen hade de sjelfva främmande, eller också var hon ute. När hon var i sällskap, blef hennes svaga nervsystem så upphetsadt, att hon behöfde flere timmars hvila, innan det åter lugnade sig så mycket, att hon kunde somna.
Alma riktigt sörjde deröfver och tordes knapt tänka på våren, då hon skulle komma att vara allena hemma, skild från sin man för så lång, lång tid. Hon hade i sjelfva verket gråtit, då hon fick veta det, och gråtit än mer, då hon såg med hvilken ifver John vidtog alla förberedelser till sitt värf. Inte ett ord om saknad, skilsmässa, hemlängtan. Inte ett enda! Alma var djupt sårad deraf.