United States or Estonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Hvad du är för ett barn. I sanning! Hvem är du rädd för, säg? Skogen tiger nog, stjernorna äro långt borta, likaså månen; de tala inte om något." Nymark ville stöda henne, men Alma dolde båda händerna i muffen. De hade kommit nära staden, då remmen i Nymarks skridsko åter brast och han nödgades böja sig ned för att bringa den i ordning. "Alma, vänta ett ögonblick; lemna mig inte!" sade han.
"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked. "Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart." "Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks. Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder. "Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
Hon kände hälft instinktmässigt sin makt, och detta gaf henne en underbar, omedveten säkerhet och belåtenhet. Det var henne dessutom ett nöje att tänka på Nymarks fina anletsdrag, hans vackra gestalt och hans glödande blickar blickar, sådana John ej mer på länge.... Hennes samvete anklagade henne ett grand, för att hon erinrade sig dem utan en afvärjande eller klandrande tanke.
Nymarks blick ljusnade, då hon steg in i salongen, och i båda herrarnas sätt syntes genast denna tysta beundran, som alltid gör intryck på kvinnan. Alma tog plats i soffan, John satt der bredvid i en länstol och Nymark midt emot i gungstolen. John var allvarsam och fåordig, men utan att bry sig derom underhöll Alma ett lifligt samtal med gästerna. "Det var trefligt, att ni kom," sade hon.
Jag kan inte sluta ännu." Hon var redan ånyo på golfvet. De hade dansat ett par hvarf, då Alma tungt stödde sig emot kavaljerens arm. "Jag svimmar," ljöd det från hennes läppar. Nymark skyndade fram och nästan bar henne till en soffa i sidorummet. Äfven halft afsvimmad som hon var, visste Alma hvem det var, som skötte om henne. Hon lemnade sig med en känsla af tacksamhet åt Nymarks omsorger.
Lyyli hade sparkat täcket af sig; som det var mycket varmt, lät Alma täcket ligga vid fötterna och svepte endast lakanet om henne. "Guds frid!" hviskade hon. Och det kändes såsom hade den verkligen herskat i rummet. Då hon lade sig i sin säng, erinrade sig Alma åter Nymarks ord: "Fruktan är bevis på svaghet." Hvad hade han menat med det? Så underligt han hela denna afton hade sett på henne...