United States or Central African Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sport? Männen älska sport?... Dumheter! Sommarferierna voro nära sitt slut, och rektor Karell och hans familj hade blott några dagar kvar att vistas på landet. Byket var undanstökadt, och allt var iordningstäldt för flyttningen, som skulle försiggå om tre dagar. Som vädret var vackert, lät Alma bära eftermiddagskaffet ut i löfsalen vid stranden.
"Huru kan ni vara så elak?" "Jag elak? Bara hon visar sig i salongen, skall jag genast gå och tacka henne och säga, att hon spelade bättre än fröken Aalberg. Ni skall få se, att hon blir förtjust deröfver." "Och det gör ni med godt samvete?" "Hon är endast sjutton år, fru Karell. Man får väl alltid skämta litet med barnen." "Utan att alls fråga efter huru det verkar på dem?" "Nåd, fru Karell!
"Ingen hindrar dig att följa din egen vilja i det afseendet," svarade John allvarligt. Han steg upp och gick in i sitt rum, innan Alma hann säga något. "Ingen hindrar!" Alma kämpade med sina tårar. "Nog vet jag det. Men det anses ändå vara illa." "Hvem anser så? Ni sjelf." "Inte jag, men John och alla menniskor." "Det är inte sant, fru Karell.
Herr Nymark och borgmästar Lagander hade farit ut att segla, men då vädret blifvit lugnt, hade de vikit in hit, fastän de visste att herrskapet Karell redan var i flyttningsbrådskan. Alma var svag och trött och dessutom nedslagen till sinnet, ty John var allt ännu lika ovanligt allvarsam och uppehöll sig nästan ej alls på hennes sida.
"Vid min själ, hon är den mest förtjusande kvinna på jorden," hviskade Nymark till Lagander. "Förälska dig bara inte i en annans." "Jag enleverar henne från Karell." "Nå nå!" "Det gör jag, hin regera! Och Karell förtjenar det. Han har styfnat i sin säkra ro. Förstår sig inte ens på att njuta af det, som är hans egendom." "Hur vet du det?" "Åh, det syns nog.
"Dröj ännu," bad hon, då Nymark ville taga afsked. "Nej, fru Karell, nog måste jag gå nu. Men vi råkas snart." "Mycket, mycket snart!" sade Alma, i det hon lade sin hand i Nymarks. Nymark gaf henne en så öm blick, att blodet steg upp i hennes kinder. "Adjö då!" sade hon och drog hastigt bort sin hand.
"Skola vi börja då?" föreslog Lagander. "Nej, vi skola dricka kaffe först." Hon gick för att bestyra om det. Nymark tog Ibsens "Rosmersholm," som låg på bordet. "Hvad tycker du om den här?" frågade han Karell. "En underbar bok! En harmonisk förening af konst, vetenskap och religion." "Skada blott, att just ingen förstår den," sade Nymark leende.
Han torkade sig med näsduken i pannan. "Redan? Ja, det är verkligen dugtigt varmt." "Kom och svalka er med en kopp hett kaffe." Lagander skrattade och följde inbjudningen. "Först med hett kaffe och sedan med att kasta volang?" "Precist." "Fru Karell," sade Nymark, "eftersom vi nyss talade här om litteratur, så skulle jag gerna vilja höra hvad ni tycker om Zola." "Ingenting.
Från din sida möter det således inte något hinder, bara din fru går in derpå?" "Naturligtvis inte." "Och du upptager inte heller illa, om jag gör hvad jag kan för att få henne att bifalla?" "Gud bevare!" sade Karell leende. "Jag ger dig full frihet." "Hör ni, fru Karell?" "Jag hör." Alma böjde sig öfver sin tallrik.
Lika så likgiltig och öfvermätt, som alla andra äkta män." "Men hvad säger fru Karell sjelf? Skulle du verkligen kunna vinna hennes ynnest?" "Du måste anse mig vara bra dum, då du tviflar derpå." "Galenpanna!" "Hon är alltför vacker och alltför god för att vissna bort i det äktenskapliga lifvets enformighet."