United States or Australia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hon fann inte på någonting att säga åt barnen, utan slätade endast med ena handen en hvitluggig gosses hufvud och stödde den andra mot sidan. Nymark satte sig på bänken och började fråga hvad barnen hette. Men då drog sig Alma undan och vände sig till en gammal gubbe, som satt vid bordet och knöt nät.
Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort." "Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?" "Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes." "Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?" "Ni gammal?" utropade Nymark och betraktade henne med förtjusta blickar. "Snart trettio år."
När hon betraktade den, blef hon öfvertygad om att ingen toalett klädde henne så bra, som den rödrutiga morgonrocken, isynnerhet så här, då fållarna fritt fingo falla ner på golfvet. Nymark hade skrutit med sitt utmärkta skönhetssinne. Alma skulle mycket gerna velat veta hvad han skulle tyckt om henne i den här ställningen och kostymen. Håret var ännu lockigt efter gårdagen.
"Ni är en sträng kritiker. Vid ett sällskapsspektakel får man inte fordra alltför mycket." "Jag fordrar ingenting, jag endast njuter." "Ni njuter af att få skratta och gyckla." Förhänget fäldes. Applåder ljödo. Nymark klappade ifrigt i händerna och ropade: "bra, bra!" "Hycklare!" sade Alma och såg på honom. "Hon tror sig vara en stor konstnär. Vi må unna henne den glädjen."
"Det är detsamma," sade hon för sig sjelf, "och det är äfven bättre så." Hennes samvete var utomordentligt lugnt och hon kom till det fasta beslut, att hon ej skulle köpa sig nya toiletter, såsom hon hade tänkt, och ej heller gå i sällskap. De följande dagarna tänkte hon endast på detta. Men hvarje gång det ringde på tamburklockan, ryckte hon till och trodde, att det var Nymark, som kom.
Alma skrattade och tog sitt handarbete. De blefvo ensamma på verandan, ty John och Lagander gingo ned till löfsalen. "Låt mig hålla härfvan åt er," bad Nymark, då Alma lindade den kring sin arm för att börja nysta. Han drog fram en liten tältstol och satte sig framför Alma, så nära, att han nästan rörde vid hennes klädning.
Vädret är klart och vackert, och isen är som en spegel. Om ni tillåter, kommer jag och hemtar er klockan elfva och har skridskorna med mig." Alma skref endast ett ord till svar: "Kom!" Hon steg hastigt upp, klädde på sig och baddade ansigtet med kallt vatten. Hon hade åter hopp. Nymark skulle trösta henne och skydda henne mot alla elaka menniskors förtal.
Alma blickade upp och såg skygt på sin man. "Dess längre räcker nöjet," sade John. "Alldeles så, dess längre räcker nöjet. Och nu går jag, så att jag inte må störa. I morgon kväll klockan sju går båten, fru Karell." Han tog afsked, och Alma följde honom ut i tamburen för att läsa igen efter honom. "Allt gick bra," sade Nymark halfhögt. "John gjorde inga invändningar alls." "Nej, tänk det!
"Kom och se, Maja Lisa," sade Mina, som hade dragit gardinen litet åt sidan. "Ett slädparti." De räknade öfver tjugu hästar och sökte taga reda på med hvem hvar och en åkte. "Och se, der är magister Nymark. Hvem satt bredvid honom?" "Jag kände henne inte. Men vacker var hon." "Vet du, att han i går ville bjuda vår fru?" "Jo, du talte ju om det.
"Sommarn här på landet är så utomordentligt angenäm just derför, att John ständigt är hemma. Här ha vi inte samhället eller fäderneslandet eller finskheten eller ... någonting, som stör oss." "Eller er mans vänner, tänkte ni säga," tillade Lagander. "Så dum tänkte jag ändå inte vara." "Ni är alltså svartsjuk på samhället och fäderneslandet," sade Nymark. "Hvad menar John om det?"