United States or Somalia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Adjö så länge. Droskan rullade upp på gårdsplanen. Abraham gick till fots. De fyra hundarna kommo rusande, tysta och mjuka, vädrade och morrade sakta. Abraham, som ärvt något av faderns hundskräck, stod villrådig. Ur fönstret över flygelbyggnadens dörr stack hustomten ut sitt vita huvud och skrattade illvilligt. Tag hundarna! skrek Abraham. Huvudet försvann.
Som om han inte skulle veta att han var beställd för att hämta mig och min man till tåget, och jag kom ner och sa åt er att gå opp och hjälpa min man ner med kofferten, och sen steg jag in i droskan för att vänta och då måste jag ha somnat och så ooo. Det är ju inte kusken!» Damen hade stigit ut på landsvägen och Erlandsson, som artig kavaljer, hade genast skyndat till hennes sida.
Droskan stannade utanför ett par höga grindar med förgyllda spetsar, nästan likadana som kaserngrindarna. Han kände sig genast mera hemmastadd. Han till och med erfor en förnimmelse av trygghet för sin mors räkning: hon sov sin sista sömn på en kaserngård. Men det fanns ingen skyllerkur och ingen knekt, som stod på vakt och skyldrade gevär för hans far.
Vid Blekängsbron mötte de kommissarien Lönrot, som gjorde vackert honnör. Abraham viftade med mössan, och då den gamla droskan gjorde en överhalning, ropade han: Hejsan, Lönrot, jag tror hon ragglar! Vilket förmådde kommissarien att slå sig på knäna. Och Abraham skrattade och viftade på nytt men nu med vänstra handen, vars ringfinger bar en slät guldring. Det var nämligen förlovningsdag.
Hon torkade sina tårar, och efter ett par minuter var hon sig åter lik, leende och käck. De följdes åt nedåt staden, obekymrade om människorna, som sorlade omkring dem. Det var livligt på gatorna. På Biblioteksgatan var Tomas nära att bliva kullkörd bakifrån av en droska; i droskan sutto konsul Arvidson och Jean. Kusken saktade hästarna för ett ögonblick, och man utbytte hälsningar i förbifarten.
Men han var i alla fall stolt över att åka i droskan: den var som ett litet hus och den hade gardiner, man kunde rulla för fönsterna, så att det blev alldeles mörkt. Då var det, som om man åkt rakt genom natten. Hela vägen ut rullade han dem upp och ner. Nu åker vi genom dag och nu åker vi genom natt, sade han.
Av obekant anledning trugade jag på engelsmannen fem francs till att betala droskan. Därefter somnade jag. Fridfullt. Jag vaknade vid att en person ryckte mig i armen. Jag slog upp ögonen och såg att denne person var kusken. Han var fet, svart och önskade pengar. Jag sade: Engelsmannen har fått pengar till er. Kusken sade: Betala! Här finns ingen engelsman. Fem francs!
En kusk, som förlorat sin droska och en man som förlorat sin hustru böra tillsammans kunna åstadkomma ett rätt gott resultat. Som läsaren utan tvivel redan anat, upptäckte kusken och bleckslagaremästaren när de kommo ned med kofferten, att såväl droskan med dess dyrbara innehåll som även hästen totalt försvunnit, och bägge blevo i hög grad upprörda, kanske mest den äkta mannen.
Men därför att han är lika stor blodsugare som herrarna tillsammanslagna Nå, Ohlsson är åtminstone uppriktig Ja, det ligger inte för mig att hymla Fabrikshästen fick ett nyp i manen, kastade sig mot skacklarna och satte av i ett haltande sken. Droskan neg och guppade och gjorde svåra överhalningar i varje krök. Till slut måste Abraham ta tömmarna.
Han satte näsduken för munnen och Stellan kände hur hans hand darrade. Hans farmor grät. Det var en hel del frågor, han skulle ha velat göra. Han började: Men säg, pappa Men säg, farmor Ingen av dem svarade. Då började också han själv gråta. Fadern tog honom i sina armar och bar honom tillbaka till grindarna och droskan. Han kände, hur hans far skakade och darrade, och han grät ännu mera.