United States or Algeria ? Vote for the TOP Country of the Week !
Det var vad Nietzsche menade med sin övermänska. Det var detta, han åsyftade med sitt poetiska språk. Vi skola bli Gudar! Vi skola utveckla oss och bli som Gudar. Han rös på nytt till av en outsäglig lycka. Sanningen, han såg, föreföll honom så lysande klar, att den tycktes blända honom. Han höll händerna för ögonen. Han kände sig så outsägligt lyckligt matt.
Jag måste gå till ett annat kafé, något som gör mig outsägligt nedslagen. Den 18. På Lilas är min sköna vrå tom; jag är nöjd, rent av lycklig under mitt kastanjeträd bakom marskalken.
Jag såg, att jag plågade henne outsägligt med mina frågor, men jag frågade henne ändå, och vid sådana tillfällen kunde hon le med ett uttryck, som om hennes själ varit långt borta, ett uttryck, som ännu pinar mig att minnas, därför att det var detta uttryck, som jag i åratal kämpade att för alltid besegra, men som till sist fick överhanden och besegrade mig.
Hon såg plötsligt upp, höjde spotskt sin öfverläpp, kisade med ögonen försmädligt på honom, spände sedan blicken vidöppen och med ett uttryck af outsägligt förakt på hans hela gestalt, uppifrån ned och nedifrån upp, och sade med sin gäckande ton: Nog är den karl tokig, som vågar visa sig för Toimila-Hedda, sedan han burit sig åt som en våldsverkare och en tjuf!
Han ser verkligen ut som om han varit sjuk, men icke i Lysekil utan i Venedig, hans ansikte uttrycker ett outsägligt lidande, som om han tillbragt en vinter i en brandvak. En dånande applåd hälsar honom; men han hör den icke till en början, hans ögon blicka in i det outsägliga. Slutligen vaknar han upp, ser sig överraskad omkring: »Vad betyder detta?» Något sådant hade han aldrig väntat sig.
Och ren i närmsta skog såg jag ett par Af turturdufvor. I den glesa toppen Af ett förtorkadt träd de suto båda Med näbb vid näbb, men rundtomkring var lugn. Jag stannade; för mig var skådespelet Så outsägligt ljuft. En glädjetår Steg i mitt öga, men den hann knappt falla, Förrän en hök kom obemärkt och tog Den ena dufvan; under klagoljud Försvann den andra bäfvande bland träden.
Efter en timmes uppfriskande sömn vaknade Erlandsson. Han visste inte vad han vaknat av, men ekot av en röst klingade ännu i hans själ. Erlandsson gnuggade sig i ögonen och såg sig omkring. Var tusan var han. Mörkt var det som katten, men så mycket var i alla fall klart, att han satt på fotsteget till kuskbocken på en droska, som outsägligt sakta rullade på en landsväg.
Han visste icke förklara de känslor han rönte: det var något outsägligt och hitintills aldrig anat, när Eusebia sålunda biktade för honom. Hon gjorde det i en ton av barnslig okunnighet om rätta halten av det, som hon yppade, och likväl klädde sig hennes bekännelser i en mystisk dräkt, liksom om språket icke ägt ord för att med klarhet uttrycka dem.
Nu i förbifarten endast nickade vi till hvarandra, och ett outsägligt leende spred sig öfver deras friska drag när de sågo den för dem okände Ambrosius, iklädd min värdighets högröda mantel, skrida fram med sin älskade tobakspipa i munnen.
Så underligt det än kan förefalla mig nu, jag var viss därpå. Jag trodde och jag var outsägligt lycklig i min tro. Aldrig har jag väl heller känt mig mera hoppfullt lycklig, än när snön denna vinter började falla och vi erforo denna egendomliga hemkänsla att vara avstängda från alla och allt, vilken följer med det nordiska luftstrecket.