United States or Burkina Faso ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han hviskade åt dem att vara tysta hade väl vett om hvad som brukades när man först kom in till folk det, att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad. Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis. "Moooj" tog hon i "Etta Eta ill då te mooj!"
Vår här har mod, men den hade det mer På en half mil närmare er." Sandels, han såg på den komne förströdt: "Bevars, ni är varm som en ugn. Ni har säkert ridit er hungrig och trött, Kom, hvila en stund, var lugn. Man måste tänka på hunger och törst, Se här, genever till först?" Löjtnanten dröjde.
Jag beställde vagn, och i samma ögonblick detta skett, tänkte jag, att jag borde äta. »Sven är död», tänkte jag. »Han lever inte, till dess att jag hinner hem. När jag kommer, får jag inte vara hungrig och trött. Jag måste kunna vaka och trösta min hustru.» Allt detta gick igenom min hjärna, medan jag satt och väntade på hyrvagnsdroskan.
Jag ska skynda på honom, jag, sade mor i Sutre, lunkade långsamt bort till kökstrappan, vände och sade: För vore det så att lilla mamselln vore hungrig så tror jag mest jag har en ostkaka ståendes och en stek kunde jag väl alltid svänga till med. Herr greven sprang ur kärran, han vinkade vänligt åt gumman och sade: Gott, jag stannar.
Han fortsatte vägen och kände att han var hungrig, ty han hade icke ätit på hela dagen av bara oro. Men han gick på; han sjöng icke mer, men han tänkte på huru glada mor och systrar skulle bli, när de fingo se hans vita mössa. Det började knastra under hans fötter, ty det frös på den ännu fuktiga vägen. Då fattade han mod och gick in i en stuga.
Det får vi väl se, sade gästgivarn, ropade på drängen och drog in kärran i vagnslidret. Han bommade för dörren, gick ut på ägorna och återvände först i mörkningen. När han strök förbi vagnslidret hörde han ett sakta knackande på dörren. Gästgivarn lade örat till. Vill du ut nu? frågade han. Ja, jag är farligt hungrig, svarade flickan. Gästgivarn öppnade, pekade med huvudet på köksbyggnaden.
Clara hojade med detsamma till middag, och nu hördes ur skogens djup två glada igenkänningshoj, beledsagade av böss-smällar, och ur smedjans skorsten steg som ur en hungrig mage Rundqvists mera originella po! som ingen kunde misstaga sig på.
Han var glad över att ha kommit på den idén, oaktat den icke är så ovanlig, ty han var yr i huvudet av skogsluften och visste icke vad han skulle säga eller göra. Plötsligt fick han en ny idé, som var ännu bättre än den första. Är ni inte hungrig? frågade han. Det är jag! Hon var icke hungrig, men han lyckades likväl övertala henne att gå med in på Bellmansro och dricka kaffe med bakelser.
Han hade icke träffat Hall på Gustav Adolfs torg, och han förstod att det var ute med honom. Hur var det möjligt, att han hade kunnat låta det gå så, som det hade gått? Det var omöjligt att fatta, och nu var det för sent att grubbla över det. Benen ville knappast bära honom längre. Han kände sig utnött, sliten, kasserad. Dessutom var han hungrig, och middagen väntade honom hemma hos föräldrarna.
Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors! Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse. Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig.