United States or Curaçao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lutad, men med kraft i armen, Ömsom yr och allvarsam, Snö i locken, eld i barmen, Så gick gamle Lode fram. Folket sade: "Fyr och flamma! Nu är gubben ung på nytt; Forna junkern är densamma, Bor i hjärtat oförbytt. Tänder i hans blickar blossen, Lyser oss till seger skön; Nu kan fan ej skrämma gossen, Sen han bedt sin moders bön."
Jag skall åt dessa ädla offer ge härlig dödssalut och följesvenner på färden till en bättre värld. Upp, knektar! Till luntorna! I kretsar utaf eld må alla murar flamma högt af vrede! JOHAN FLEMING. Är detta ärans glans, är det den lager, jag drömde hjälten ge en evig dager? Fins intet ridderskap i Sverige kvar? Vårt forna fromma folk, hvar fins det? Hvar?
Hän de gingo till gamle kungen. "Fader, länge fördoldt i din borg Splitet grott, och förbittring Ändats lömskt i vårt hjärta in. Broder skydde att nalkas broder, Följde smygande fjärran hans steg. Nu vi vilja försonas, Förrn ditt rike vi sänkt i sorg. För Oihonna vi flamma alla, Genom henne blott tändes vår fejd; Den skall slockna med hoppet, Om hon skänkes åt en till brud.
Mig vänta stora plikter och mig vänta sånger. Och om med krona eller ej jag stupar, det gör detsamma, blott Guds verk är gjordt. Jag lärt att älska blixtens klara flamma, ej åskans brak, som följer i dess spår, som män'skor kalla rykte ».
Ej vill han stelna bort i polens snö, Ej, hellre stupa, värmd af stridens flamma, Ej vräkas som ett flarn på vredgad sjö, Nej, känna som en man och sedan manligt dö; Och truppen, som han för, den vill detsamma. Det är von Hertzens trupp.
TEKMESSA. Mitt ögas ljus, mitt hjärtas återfunna tröst, Stäck af din vrede, storma ej! Den trognaste Bland våra få, snart nämnda vänner hotar du. EUBULOS. Tyst, drottning, tyst! Nej, sluta icke du, håll på! Den ljufvaste bland syner ser jag, när jag ser Dig flamma så i vrede. Låt mig skåda än Ditt ögas blixtar, låt mig se din kind i glöd; Håll på!
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka». Den höga kärleken är själens prerogativ. Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega o, då är den icke ren!
Hafvets hvita bränning strömmar Mot hans skuldra öfver fjället. O, han gått med sina drömmar, Blott hans skugga är på stället. O, när hjärta är som hjärta, Hvilken enhet mellan tvenne! Honom se i nattens svärta, I palatsets strålglans henne. Nattens mörker, dagens flamma, Allt det bittra, allt det glada, Blir det icke allt detsamma, O, när lifvets rot fått skada!
Du ser det i dess hvila, du, Det härjas ej, det störs ej nu, Dock kan för det du flamma; Jag såg det i dess pröfningstid, I frost, i svält, i storm, i strid, Jag såg det då detsamma; Hvad, tror du, kände jag därvid?
Sen sågs han aldrig mera nöjd, Om han ej mig fick skåda; Vi delte sorg, vi delte fröjd, Vi rökte vapnet båda. Nu var han gammal, jag var ung, Jag blott student, han mer än kung. De sägner, här i sång jag satt, Från gubbens läpp de stamma, Jag hört dem mången stilla natt Vid pärtans matta flamma. De tala några enkla ord, Tag mot dem, dyra fosterjord!