United States or Sint Maarten ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men uppe på vindskammaren av det lilla envåningsträhuset inåt gården satt yngsta bokhållaren vid det öppna fönstret med handen under kinden och betraktade månen, som lyste på taken mitt emot och visade skorstenarnes rökhuvar i en rad fantastiska framställningar, skiftande hamn allt efter som den ljumma havsvinden krängde om dem.
Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren klippte till med ett nytt: Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
»Men han kommer nog, det trodde åtminstone hushållerskan, som jag kände från salig Petreuses tid, du vet, hon var förr köksa hos assessorns, tjocka Lovisa, hon, som den tiden gick och slarfva' med bokhållaren. Men nu är hon minsann både dygdig och anständig. Schana andades åter. Tänk att hon kommit undan för så godt pris!
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen.
Vad fan, tänker farbror gå till altars på lördagsafton! utbrast bokhållaren, som såg den grå figuren sjunka, men strax därpå resa sig, kastande lömska blickar uppåt segelgarnsvindan. Sätter en långrev i kryddbon nu också? brummade bonden och släppte garnet, som lagt sig i ringlar över hans frukostskärm. Visst fanken gör man det! Vet inte farbror, att de fula fiskarna gå utanför disken.
Den svärmande unge bokhållaren vände snart sitt ödmjuka ansikte ifrån de mörka bilderna på takåsen och betraktade månens fulla rundel med dess ljusa världskarta tecknad på ljus botten, och han tyckte sig lugnare, när han såg den som ett vänligt stort ansikte med ett brett godmodigt leende se ner till honom, som i denna afton skulle lämna den tysta skärgårdsstaden och de små förhållandena i den obetydliga handelsboden för att resa opp till Stockholm och vid Musikaliska akademien och seminarium utbilda sig till organist och skollärare.
På sin runda skruvstol ner i bodkammaren satt patronen och bläddrade i reskontran, när bokhållaren steg in och undergivet väntade vad herren skulle ha att förkunna. Sitt ner, Lundstedt! började patronen. Den räddhågade ynglingen vågade icke sätta sig genast, dels därför att det stridde mot sed, dels därför att han fruktade en efterräkning på några okända förseelser i bokföringen.
Augustimånen stod över Västra Storgatan i Trosa en afton på 50-talet, när de fördröjda bondkärrorna skramlade ut ur portgången från handelsmannens gård, där de haft kvarter. Inne i boden var första bokhållaren ännu i farten med att betjäna stadens jungfrur, som i sista stunden sökte minnas vad de kunde behöva till morgondagen.
Var så god och håll till godo, svarade den slagfärdiga bokhållaren och sköt kaffepåsen åt bonden, som behövde en stund för att komma ur det förra tankespåret in i det nya, men ej hann fram, förrän bokhållaren klippte till med ett nytt: Det är tjugofyra skilling banko, jämnt som en pinal; pengarne på disken! Ta hit dosan nu, ska farbror få lite grovsikt.
Att yngste bokhållaren var näsvis var han van vid men att karlen skulle ha den ovanligt dåliga smaken att använda en springpojke som medbrottsling, när det gällde att driva med en överordnad, retade honom. »Hälsa chefen», röt han med en röst, som förhöll sig till springpojkens vrål som en mistlur till ett fågelpip, »att om han vill mig något, så får han komma hit.»