United States or Mauritius ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och så erinrade han sig den bleke gossen och ordet fader och dolken, som, drypande av veropande bloddroppar, slängdes i en buske, och granen på kullens topp och sången: »Ljuvt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.» Detta var en förvirrande blandning av minnen, och riddaren kunde icke reda dem.
Jag vet icke, men jag anar mycket och är lycklig. Ljuvligt att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden.» Det främmande folket stannade på svedjelandet längre, än deras hövding i början ämnat, ty den hop, på vilken han väntade, dröjde. Men Erland tänkte icke på skilsmässan, och Singoalla ej heller. Det föreföll dem, som om de alltid skulle få vara tillsammans.
Varje gång Erland vandrar till kullen, klingar i hans själ en sång, åt vilken hans läppar ej ge toner. Den sången lyder: »Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden. Jag nalkas kullen, där kvällvinden viskar i granen. Är du där, Singoalla?
Eller är det Singoallas klänning, som fladdrar, då hon väntar den hon älskar? Jag vet det icke men anar mycket och är lycklig... Ljuvligt är att möta sin flicka, ljuvligast då skymningen vilar över nejden... Bah, varför upprepa denna visa? Att nu sjunga henne har ingen mening. Det är icke hån och icke medlidande utan ren betydelselös barnslighet att så göra.