United States or Angola ? Vote for the TOP Country of the Week !
Solstrålarne värmde hennes rygg, glöden från brasan färgade hennes skrumpna, gråbruna kinder mörkröda. Hennes bröst höjde sig till jämnare andedrag. Hon sof med armbågen mot bordet, där ännu kaffepannan stod och doftade. Hufvudet hvilade mot den andra handens grofva, stora fingrar. Munnen drogs till ett litet ynkligt, vemodigt leende. Kanske hon drömde.
"Hitta på åt mig du Ingegärd, för jag kan ju bara sånt som stora sjunga, sådana där krummelursånger, och det låter inte vackert här." "Nej svanor sjunga inte sådant", medgaf Ingegärd, hon med tjocka manen och goda ögonen. "Kullen tova", sjöng Ingegärd i Sylvias ställe släpande och vemodigt, på geterskevis.
Det låg en prägel av stilla, drömmande melankoli över nejden, men solen göt nu som då sitt gyllne sken över klippor, fält och sjö, likasom minnet av förflutna, lyckliga dagar sprider ett vemodigt återsken över ett framskridet, ödsligt och förhärjat liv. Se där, där är stugan! sade Adolf, då den lilla rödmålade boningen framskymtade mellan de kringstående aplarne.
Hon skakade vemodigt på huvudet och såg ut framför sig, försjunken i minnen från fordom. Och då hennes brorsdotter ännu fortfor att tiga, sade hon, i
Med ens hördes ett ljud, hälften sång, hälften klagan. Det ljöd så vemodigt, alla vände sig om och lyssnade. Den unga frun tryckte häftigt handen mot hjärtat. Hon blef i ett ögonblick blek och frågade ångestfullt sin man: »Hvad är det, det låter som en begrafningssång?» »Alltid öfverspänd, kära Maria, det är väl någon fiskare, som sjunger psalmer ute på sjön.»
Och så kom vi ut på gatan. Där var alldeles mörkt. Då det är spennande skall man skriva korta meningar. Inte ett jud hördes. Annat än stormens tjut i vederflöjlarna. Vi kommo ned på Gärdet och smögo oss sakta fram till hanngaren. Mörka moln foro på himlen. Det var bitande kallt. Marken knastrade under våra fötter. En ensam lykta lyste i fjerran. En hund skellde vemodigt.
Ack! sade Montan vemodigt, även jag har varit gymnasist Auch ich war in Arkadien geboren ; jag skrev grekiska och talade latin, så att det stod härliga till, och min gamle far, komministern, likasom mina lärare, väntade, att jag skulle bli ett stort lärdomsljus.
Det skar mig i hjärtat; vårsolen blev mörk och mina ögon; jag förargades över människornas ondska och ångrade att jag tagit den nya rocken för att lägga hyende under deras fåfänga. Det var naturligtvis för deras skull som jag tagit på det nya plagget. Ett vemodigt, ömkande löje svävade över den gamles läppar.
Jag säger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum. Just ingen komplimang för mig! sa fröken Alexander och log vemodigt. Emellertid kan jag försäkra, att mina stackars föräldrar älskade varandra innerligt. Att de ibland hatade så där cyklonartat var nog endast ett sätt att komma varandra närmre och förenas innerligare, än kärleken förmår åstadkomma.
Ty ett faktum är, att en personlig sympati af detta slag inte alldeles sällan spelade in, ja, det hände till och med, att den tog formen af en särskild känslighet jag erinrar om den berättelse, med hvilken boken fick sin något vemodigt stämda final.