United States or French Guiana ? Vote for the TOP Country of the Week !
JOHAN FLEMING. Ser du på dem, de vakna upp och stråla. Elfte scenen. Katri. Arvid Stålarm. Daniel Hjort. STÅLARM. Gå lätta ungdom med din lätta oro! Här, Daniel Hjort! Skrif dessa bref i ordning! De skola hän till alla väderstreck, hvarhälst vi ha en stridsbror rask och käck. Slut blir med frid och ro i slott som tjäll, men gladt vi skola fira denna kväll. Hör svenner!
Och pelarhelgonet började sjunga en av dessa psalmer i början med sakta röst, som om han velat härma de ljud, om vilka han talat sedan med allt starkare stämma, som om han velat överrösta de glada tonerna från den allt mer och mer sig närmande båten: Guds namn är känt i Judaland, förhärligat i Israel, han Sion till sin borg har valt, i Salem står hans helga tjäll.
Hvad ej praktens salar fostra opp, Lifvets fulla njutning, lifvets hopp, Växer utan ans och blommar Höst och vinter, vår och sommar I den fria bygdens runder, I dess tjäll. Ser du anden, som för stäfven Flyr med ungarne i säfven, Arm och blottad och därunder Dock så säll? Ej mot palatser, som skyarne nå, Bytte den irrande en af de små.
Men ren hade de nått lusteldarnas kulle, af ålder Älskad i nejden och sökt som ett samlingsställe vid sommarns Skönaste fest; dit skyndade glad den stojande gossen, Dit gick ynglingen stolt, och med kärlek gömd i sitt hjärta Flickan, och dit från sitt ensliga tjäll, långt borta i dalen, Blickade gubben och såg, hur lågorna tändes i natten, Glada som minnen därvid i hans eget nattliga sinne.
Ett har jag begärt av HERREN, därefter traktar jag: att jag må få bo i HERRENS hus i alla mina livsdagar, för att skåda HERRENS ljuvlighet och betrakta hans tempel. Ty han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa.
I min makt det stått att i strider offra Allt, hvad nu här mänskligt af lifvet gläds. Detta rike har jag kunnat härja, Ödelägga från gräns till gräns, Att ej vinden funnit ett löf att röra, Fjäriln ej en planta att hvila på. Nu, hvad ser du? Vidt, som ögat hinner, Lyser dagen på bruten bygd; Lundar stå, där ödsliga skogar stodo, Och, där rofdjur nästade, tjäll vid tjäll.
I långa tider ren Han från sitt trogna folk har varit borta; Nu, lik ett fruktbart år, Välsignelse till våra tjäll han bringar. Ren tvenne år förgått, Sen i sin hydda ensam blef Miljutin. Det var en morgonstund, Den gamle gått att andas vårens vindar. En rönn i blomning stod På gården, under den han valt sin hvila.
Kom, Jesu, kom och blif mig när, Kom i mitt tjäll, det ringa, Jag bjuder dig, fast arm jag är Och mina håfvor inga; Min boning är på glädje tom, Men kom, så kommer rikedom Och glädje utan like. Blif här vår gäst, o Jesu god, Och nådigt med oss handla! Du kan för oss vår tåreflod I glädjedryck förvandla; Och när vår graf har öppnat sig, Tag oss som gäster upp till dig I höga bröllopssalen!
Varmare skall i hans tjäll du än annorstädes emottas, Höra ett välkomstord, som menas och säges ej endast, Finna ett öga, som gläds att betrakta dig, gläds, att ditt anlet Visar ett drag, ej sedt och ej glömdt sen gladare tider. Så han sade och nämnde ert namn, högvördige pastor!"
Af den höga, af den smärta, Plågas, moder, nu mitt hufvud; Och af den med röda kindren Plågas nu mitt bröst, o moder; Men af den med svarta ögon, Gamla moder, tar jag döden. Lägg mig på en bår och för mig Till den huldas tjäll, att hennes Svarta ögon må mig skåda." Sagdt; och honom lämnar lifvet. På en bår han läggs af modren Och till flickans boning bringas. Hon med svarta ögon ser det.