United States or Costa Rica ? Vote for the TOP Country of the Week !
Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig på skandinavisk botten.
Så hördes han tala, han tog Från fadrens knä det leende offret. Snart Öppnades salens dörr, och natten Slöt i sitt stumma mörker den gamles väg. Kvar satt, där han sutit, ännu Orörlig Fjalar; endast hans hand, som nyss Slöt sig till stöd kring dottren, syntes Ligga som vissnad nu på hans tomma knä. Sent höjde han blicken.
Fjalar har låtit utkasta sin dotter i hafvet. Att hon genom ett halft under räddas är väl nödvändigt för utvecklingen af händelserna, men utgör visst icke någon finhet i kompositionen.
Hans svärd, Till dödshugg lyftadt, drabbade offret Så matt, som om till hvila det lagt sig ned På lockarnas gula, svällande bädd. Från denna stund far ynglingen, djärf och fri, Från strand till stran på främmande vågor, Och Fjalar sitter hemma i fridsällt land Och gömmer i blidkadt hjärta sin fröjd.
Då jag af en i Saima för någon tid sedan inrymd recension öfver min dikt "Kung Fjalar" fått anledning förmoda, att detta poem af flere kan hafva blifvit fattadt annorlunda, än jag tänkt mig det, finner jag mig föranlåten att yttra några ord till förklaring.
Fjalar skulle icke få hafva de båda barnen omedelbart under sina ögon, icke bevaka deras framtid så, som han kunnat göra det, om de vuxit opp i hans vård, han måste skilja dem från hvarandra och själf förlora det ena ur sikte; gudarne ville så, Fjalar måste handla i deras plan, och hvad han tyckte sig göra till sin egen vissa seger, det gjorde han just till deras.
Mycket säkrare vore det därföre att kalla Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och nåd utgör ämnet. Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel för ett högre ändamål.
I Sverige iakttog man en oväntad tystnad, som om man, med tanke på Runebergs angrepp i Morgonbladet tio år tidigare, i Kung Fjalar sett ett försök att "störta tegnerismen i den svenska vitterheten", såsom Helsingfors tidningar triumferande utropat.
Och med denna fördel på min sida går jag nu till framställningen af kung Fjalars saga. Det första, som härvid nödvändigt måste fasthållas, är att Fjalar framträder såsom trotsande gudarne, såsom hyllande den öfvertygelse, att den starke, oberoende af dem, kan skapa sin värld och sitt öde. På detta Fjalars öfvermod och på intet annat är kompositionen byggd.
Den slöts ej förr, än solen i väster sjönk, Då föll af bjarmerskaran den siste, Och seger ägde Fjalar, men mörk han stod Med blottade stålet än i sin hand. 'Än får mitt svärd ej hvila', så hördes nu Den gamles djupa, darrande stämma, 'Halft är mitt verk, af fiender ser jag här Den djärfvaste stå okufvad ännu.