United States or Mexico ? Vote for the TOP Country of the Week !
När det då var gjort, då triumferade Sven. »Ser du», sade han. »Du fick inte höra det.» Och så gick han med mammas hand i sin och skrattade åt sin fader. Det kallade han att äckla pappa, och han visste få saker, som han fann mera nöjsamma.
Ty de hade alla förstått, var och en på sitt sätt, de hade talat med varandra, som vi stora hade talat för oss, och de visste, att mammas liv stod på spel, men att hon vågade det för att få leva för dem. Sven kröp upp i mammas knä och smög sig intill henne. Och han fick oss alla att le genom tårarna, när han sade: »Mamma får inte dö ifrån lille klimpen.»
Men visst är, att lille Sven en gång hade funnit en tavla på sin mammas vägg, och när han sett på den en stund, tog han ned den och såg på den tyst, som om han mött något nytt, inför vilket hans förstånd stod alldeles stilla. Det var ingen tavla efter nytidens smak. Det är föga konst i den, och den berättar en saga. Det är en saga som kallas dödståget. På en vidsträckt hed går döden fram.
Hur det sved i mammas hjärta, medan hennes hand gled så ömt öfver denna grånande ragg! Skall du aldrig få ro stackars mitt barn! Ro och lycka; stillhet i ditt sinne. En stilla, djup sorg. Icke öfver mig, men öfver honom.
Och så höll den en lie i hand.» Detta minne satte nu Sven samman med tavlan om dödståget. Det enda gossen aldrig kunde förlika sig med var, att när han såg döden, hade han en lie, men på tavlan ringde han i en klocka. Eljest var det som om minnet från teatern, bilden på tavlan och mammas saga för barnet smält samman till ett. Oupphörligt brukade Sven tala om detta.
"Nej, tack snälla Otto, jag vill hellre ha en bibel, ty ser du jag har mitt pund där", tillade han hemlighetsfullt. Otto såg på sin vän. Hvad Josef kunde bli vacker ibland, tyckte han. Han var ibland så lik den där ängeln, som satt öfver mammas säng. "Du får göra alldeles som du vill, Josef. Kanske du också vill, att jag skall gå ned i bokhandeln och försöka få en bibel för kronan?"
Bella blickade oroligt på henne, men då Hanna berättade att hon haft bref från fru Meilert, slog hon ihop händerna. Nej, så roligt! Din mammas . . . Alls icke roligt, afbröt Hanna tvärt. Och jag besvarade det på ett sätt, som du icke skulle ha gillat. Hon berättade hela händelsen och sin ånger efteråt. Nog vet jag huru du skulle
Där låg han med huvudet på mammas arm, slöt igen sina ögon och var stilla och lugn, ända till dess att krafterna började återkomma. Då steg han upp igen, men innan han gjorde det, såg han på mamma med sina märkvärdiga ögon: »Tala inte om det för pappa!» »Ja, men varför det?» sade mamma. »Jo, för då blir pappa så ond.»
Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.
Det vill han aldrig naturligtvis, och med mammas hand i sin går han med bröderna och de stora på trädgårdsgångarna, till dess att hans ögon falla ihop, och han blir buren sovande in till sin säng, omedveten om sin olycka att icke få vara uppe längre.