United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han gick fram till bålen, kastade de ringlande lockarna över axlarna, blixtrade med ögonen, knackade och framsade följande skaldestycke med värme: Skynden då fram på den härliga ban som i glänsande ringlar svänger sin ljusrika väg hän över framtidens fält.
Han hade blivit sentimental under sitt häftiga rus och satt vaggande av och an med kroppen på sängkanten. Kvinnan låg med täcket högt över axlarna och läppjade då och då på ett glas punsch som hon ställt på en stol.
De tre herrarna spatserade långsamt med sina kappor över axlarna genom de breda, vårfriska alléerna. Det hade regnat om natten, och en fuktig, stark doft steg upp ur jorden och utbredde sig från den nya grönskan.
Tomas hade fallit ihop, där han satt på soffan. Hans huvud hade sjunkit ned mellan axlarna, utan att han själv visste av det. Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser.
Fru Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på halsen hvar gång hon vände på hufvudet.
Fast jag nyss sade, att jag inte behövde er hjälp, måste jag nu visst bedja er därom, ty det blir svart för ögonen och jag ser inte pinnarna i stegen. Tack, tack, barn. Ni behöva bara böja er litet och stödja under axlarna. Nu är jag nere, men det är bättre, att ni dröja kvar där uppe till dess det blir mörkt. Jag hör, att allmogen ännu är orolig.
Sven var sig emellertid överhuvud icke lik denna sommar. Utan någon yttre anledning kunde han plötsligt förklara sig trött, och då ville han bara ligga i gräset med huvudet i mammas knä. Eller också kom han till pappa och bad att bli buren. Då tog pappa honom på axlarna och bar honom ut i skog och mark, och aldrig har hans blick varit tacksammare eller hans vita, smala hand smeksammare än då.
Handen började darra på vår lilla kund, då han hörde detta; och hur han än försökte bibehålla fattning, bröt en ström af tårar ut ur hans ögon. Åttan fick han knappt färdig, och ettan lät han läraren i Herrans namn ha i minnet; själf drog han hufvudet ned mellan axlarna och gick, såsom om han vandrat till den yttersta domen, med själen i sin hand, gerad upp till rektorn.
»Därför att jag är bekant me’ herr Broman», svarade gossen. »Jag försökte kursa ett frimärke till herr Broman för en tid sen.» »Från Mauritius!» skrek Broman och grep pojken i axlarna, så att pojken gallhojade: »Låt bli! Jag har inget ont gjort.»
Vi kunna icke åtaga oss ansvaret för någonting alls, varken för att gå framåt eller vända om eller för att stå stilla. Men nu... Var det inte någon som gick i trappan... Han sprang upp från soffan och gick ut och öppnade tamburdörren. Greta stod utanför, rödkindad av blåsten och vit över axlarna av snö.