United States or France ? Vote for the TOP Country of the Week !
När detta ansikte någon gång får nåden att visa sig inför landshövdingen, lägger det sig i rynkor, som uttrycka en överjordisk vördnad, en sublim undergivenhet; i varje drag läses det med präntad skrift: tiga, lida och dö! Inför en lägre förman, exempelvis kronofogden, bliva dessa rynkor mindre skarpt markerade; de uttrycka undergivenhet, men parad med en viss aktningsfull förtrolighet.
Betänksamhet och försigtighet eller en urskiljande smak får man ej söka hos Lucidors verser. De drifva den så kallade licentia poetica till sin yttersta konseqvens. Det skummar en viss vild lefnadsglädje, men blott på ytan, öfver hans dikter, ofta der den inre sinnesstämningen fullkomligt saknas, karrikerad till trots och liknöjdhet eller renad till sublim betraktelse öfver intigheten.
Med dyster förkärlek dröjer han vid de utmärkta historiens män, hvilkas verk och gerningar äro förspilda, eller vid de väldiga, af menniskohand uppresta monument, som redan fallit till stoft. Och öfver allt sammans ljuder med sublim likgiltighet oföränderligen temat »allt är intet» som i »Predikaren»: »Allt hvad i verlden är, är fåfänghet, allt inte.
Då du, din lättsinnige stackare, narrade mig den tiden jag var på bättre vägar och ännu skulle ha kunnat få mig en ordentlig man, då narrade du mig... Narrade dig, söta oskuld! Jungfruamman! Ja, visst narrade jag dig. Du är nobel! Sublim! Jag narrade dig! Du gjorde det, det vet du.
Kärleken är en mäktig lidelse. Den varar öfver lifvets gräns, den är starkare än döden. Den kan flamma upp i lågande passion och är då sublim. Men dess högsta form är dock den, som »kan allt försaka». Den höga kärleken är själens prerogativ. Den höga kärleken är osinlig och fin. Den har intet gemensamt med de råa drifterna. Yttrar den sig i längtan att ega o, då är den icke ren!
Framför dem alla nämner myten nymfen Eko, emedan naturen i förhållande till människoanden är osjälvständig; hon liksom upprepar våra sista ord, emedan hon färgas av vårt eget lynnes art: synes oss ljus, när vi själva äro lyckliga, mulen, när vårt eget sinne är skumt, förskräcklig i sin åska, sina stormar, sina dystra nejder, när vi rädas dem, sublim i samma företeelser, när vi beundra dem, oregelbunden och hemlighetsfull, när vi icke lära oss förstå henne, regelbunden och upplysande, när vi upplysa oss om hennes lagar.