United States or Faroe Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Allmänna meningen föll tung på syndaren i ett gillande grin, men Norman hade fått några supar i huvet, och Idas krås hade trollat fram oanade krafter, så att han fann sig ohågad ge tappt vid utmaningen. Höllu! härmade han Carlsson, som oförvarandes släppt lös sitt modersmål, vilket alltid hade en löjlig verkan på uppsvenskarne. Kum ut på backen, du, så ska jag ta lopporna ur svinpälsen på dig!
Och skräddaren låg och led, led i huvet där det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
Och skräddaren låg och led, led i huvet där det kändes som om han glömt bort något, som han borde kommit ihåg, någonting viktigt och angeläget, men som han inte kunde komma på. Så slog han bort det och då blev det bättre en stund; men så kom det igen och då frös han i kroppen, men var alldeles het i huvet.
När en halv timme gått, knuffade Norman på Rundqvist, som stod framlutad med handen för pannan, som om han mått illa, och med tummen pekade han åt Clara och Gusten på brandsprutan. Rundqvist vände sig varligt åt sidan, spärrade upp ögonen, som om han fått se den onde själv, skakade på huvet och log, som om han förstått.
Pastorn gäspade så stort och kliade den ena foten mot den andra, for med handen över pannan oppåt den nakna skulten, som om han ville stryka bort namnlösa bekymmer, allt under det huvet sjönk i korta, knyckiga avsatser ner mot bordsskivan, där slutligen hakan fick stöd.
Ja ska aldrig tappa den i golvet. Ja lovar, pappa Ja, men där är ju bara huvet och kroppen kvar. Stellan tog med båda händerna om sin fars ben så hårt han kunde. Han såg upp: Ja lovar , att ja ska vara så snäll mot den Tja, ta den då! Stellan dök åter ned med huvudet. Han tryckte sitt huvud mot faderns ben, hans händer smekte hans smorlädersstövlar i tacksamhet och ömhet. Han kunde ingenting säga.
Nu är det slut, far! sa Ån och satte fadern i en fållbänk, så att gaveln gick ut. Du är stark, du! sa' Björn. Inte ännu, sa? Ån. Varför gör du ej gagn? Jag är inte vid märket än. Dit kommer du aldrig. Gör jag inte? Ån tog sig på huvet och tänkte. Björn gick. Ån satt till kvällen och såg på märket. Sedan blev han borta i tre dygn.
Varför ler du åt mig? Stackars Ån, som ska vara dåre! Ån tog sig på huvet och tänkte. Då skrattade Drifva, så att barmen spratt under linet. Thore kom tillstädes och satte Drifva på sitt knä. Ån blev vit under ögonen och tog upp en sten. Då kom Grotte och rock honom i rocken, så att bakstycket gick. Ån lät stenen falla och vände sig om. Då skrattade Thore och Drifva igen.
Skräddarn slog benen under sig och satte sig på bänklådan; och barhuvad som han var med luggen ner i de rödsprängda ögonen, lät han huvet falla mot bröstet och grät; grät så förfärligt, om av brännvin eller sorg eller båda delarne, visste inte Anna, som kom tillstädes: Du har fått för dansa, du! sade hon. Jag ska aldrig supa mer! snyftade Gustav. Aldrig supa mer!
Gumman var krasslig och tyckte, att allt var bra som det gick, och i förkänslan av det rammel, som skulle uppstå, när hon gått all världens väg, såg hon icke ogärna, att hennes man, för det var han i alla fall, skulle ha ett tak över huvet och inte gå som en stackare.