United States or Montenegro ? Vote for the TOP Country of the Week !
Dock drev hon sin otukt ännu längre: hon mindes sin ungdoms dagar, då hon bedrev otukt i Egyptens land; och så upptändes hon åter av lusta till bolarna där, som hade kött såsom åsnor och flöde såsom hästar. Ja, din håg stod åter till din ungdoms skändlighet, när egyptierna smekte din barm, därför att du hade så ungdomliga bröst.
Man glömde dock snart att gossen var en krympling. Hans stora, själfulla ögon och hans soliga leende liksom lyste upp allt omkring honom. Därtill hade han en mjuk och behaglig stämma, som smekte örat både när han talade och när han sjöng och sjöng det gjorde han ofta.
Dock anade han ej, att Singoalla ville detta för Erlands skull; annars hade Assim visst icke uppfyllt Singoallas önskan. Och medan hon sade detta, smekte hon Käck, som nu visade sig vänlig, ty i lägret hade han aftonen förut delat Singoallas måltid, och det var hon, som prytt hans hals med kransen, ehuru han väl icke förstod att fästa värde på prydnaden.
Vi skola försöka att få nytt lif och ny fägring åt dig." Gossen tog en ny större kruka och planterade om pelargonen i god, bördig jord, plockade bort rasket och skar af de torra toppkvistarna och satte den sedan i fönstret inne hos sig. "Nu skola vi se, hvad sol och omvårdnad förmår", sade han och smekte de kala stänglarna. Åh, hvad det kändes godt för den arma, förskjutna blomman.
Slutligen blevo deras ögon vilande i varandra. Är ni ond på mig nu? frågade Märta lågt. Tomas teg. Är du mycket ond på mig nu, Tomas? viskade Märta. Han fattade hennes hand och smekte den förvirrat. Märta såg sig hastigt omkring, och i ett oemotståndligt begär att försona allt räckte hon honom sin ännu lika varmt röda kind att kyssa.
Men om, upprepade Karmides ... huru skall jag då åter få tillfälle att se dig? Jag har så mycket att säga dig ... och det är mig svårt att lämna dig, då jag är osäker, om ej det är för alltid. Den oro, som yppade sig i dessa ord, och tonen, varmed de uttalades, smekte Hermiones öra. Vi skola i varje händelse återse varandra, sade hon.
Han är ju vacker ... tycker pastorskan inte, vacker och lik sin far...? Vänlig och from tog prestmor barnet, smekte det och vyssjade det i sina armar. Annikka log och rodnade af glädje. Hon neg så djupt och såg så lycklig ut, då presten sjelf kom ut, mörk och allvarlig. Han var en mager man, blek och skallig. I handen bar han ett bref, uppbrutet; med den andra stödde han sig mot en grof käpp.
När, böjd mot stafven i min matta hand, Jag ser det rum, där inga sorger agga, Då skall jag stappla nöjd till grafvens rand Som fordom mången afton till min vagga. Förgänglig var då den sälla lott, Mig brydde; Lik vårdagsfläkten den smekte blott Och flydde. Ack, ljuft jag drömde, Jag mig förglömde; Men snart kom den, som min glädje gömde I grafven.
Förlåt, sade han gång på gång och smekte hennes hand. Men hon stammade endast åter och åter detta "gå, gå!" Det var som om hon hade glömt alla andra ord. Tomas gick. Märta stod framför spegeln. Var hon densamma som förut? Eller hade hon blivit en annan? Och i kväll skulle hon dansa kring majstången med de andra med syskonen Hon drev av och an i rummen. Hur mycket kunde klockan vara?
Rörd, af modren hennes gåfva, själf en moder, Tog den höga monarkinnan, Men hon smekte mildt de spädas ljusa lockar Och till gifvarinnan sade: "Katarina tar ej skänker utan genskänk, Hon är van att återgälda; Därför nämn en billig önskan, goda dotter, Att sin skuld hon får betala."