United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !


Hästarna buro snart alla tre över den stenlagda väg, som ledde till kungshuset ängen vid Östra Aros. Ingen av dem talade, men de måste rida försiktigt och långsamt för mörkrets skull och lita hästarna. Hon mindes, hur tidigt den makliga drottningen förr brukade söka sig till sovstugan, men fast det var mycket sent, gingo ännu alla spinnrockarna.

De äldre fortsatte sin exercis; de yngre hade efter flykten samlat sig i ett aflägset hörn af ängen och syntes rådslå. Men utan tvifvel var, såsom redan antogs, denna gossarnas söndring inledd af ödet, som denna gång ville göra väsende af deras fönsterinsättnings-högtid och sammanknyta deras lek med verkligheten, och detta ett rätt allvarsamt sätt.

Det var Gud Fader, som under natten skulle skydda honom mot vättar och troll, skogsrå och benrangel och eldslågan, som följt Kerstins far till ängen bakom Furet. Av erfarenhet litade Stellan ej riktigt Gud Fader. Hans förmåga att skydda var åtskilligt begränsad. Det kunde ibland hända, att Mörkrets makter infunno sig i alla fall under natten. Plötsligt vaknade Stellan och de voro där...

Jag ska väl och se efter. Hör, Clara, tänd lyktan och ge mig min mössa! Han fick lyktan och stretade emot blåsten ut i ängen, följde skallet och kom in i talldungen, som skilde ängen från stranden.

Och de gamla träden sågo nu afstånd ut som gråa damnät, och de granna fruarna och herrarne spatserade ej nu i det gröna, och arbetsfolket sof i sina kamrar. Men Ina fållade sina handdukar och tänkte den vackra ängen under björkarne, dit hon visst skulle slippa en gång, när det blefve sommar, ja kanske två gånger.

Oskodd löper hon lindan, Flyr med blottad fot fältet, Far, som fläkten far ängen, Skyndar såsom skuggan öfver. Skulle ock ett blad bli brutet, Något grässtrå nedertryckas, Hjärtats sorg förtynga stegen, Grönskar snart en grodd ånyo, Fostras flere blad i stället Af den dagg, mitt öga gjuter, Dessa blåa stjärnors tårar.

Nu skall man klädd och vara kavaljer, och... ja, du har det gott, du! En vacker eftermiddag i slutet av juni ser jag en svart figur komma gående nere i ängen. Det är pastorn. Uppkommen till stugan kastar han av sig den svarta hatten, drar ett långt andetag, och tittar sig omkring landskapet, som om han såg efter om där var plats nog, eller om några mänskor kunna se honom.

Vi älska lifvets vårglans, äfven vi, Men den, som varar än, sen vårar gått förbi. Vi hunnit pröfva åren mer än han; Ack, hvad de skänka, växlar om likt vinden. ängen bleknar blomman, bäst hon brann; En annan lott än hon har blomman ej kinden. . Hvem älskar henne ej, den dag hon ler? Men det blir än en dag, syns hon icke mer.

Man kastar näten i sjön också, svarte Carlsson, men det får man lov att göra, om man vill vinna något. En kan ju försöka, men inte vi några badgäster, inte, avslutade den gamla, som upphört tro önskningar. Åtta dagar senare kom en fin herre gående nere i ängen och tittade sig omkring.

Den lilla gården var tom och öfvergifven; Agreens piga hade gått med mjölken, hunden låg ängen hos fåren, hon var ensam hemma. I stugan sofvo barnen ... och far var som alltid i staden hos frun. Det var Lotta, som skulle sköta gården, när far var borta, skulle se till att herrskapets rum alltid stodo i ordning, skulle göra alltsammans både ute och inne, och det kunde hon också.