United States or Equatorial Guinea ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men natten skrider mer och mer, Man hör ett årslags sus, Och månen går ur moln och ger Den hemska nejden ljus; Då syns en julle tätt vid strand, En ensam flicka ror i land. En fridlös vålnad lik, hon steg I spår, där döden gått. Hon gick från lik till lik och teg, Hon tycktes gråta blott. Med häpnad hennes tysta tåg Den gamle, väckt ur dvalan, såg.
LEONTES. Det tycks, som skulle lifvets gnista sofva djupt Hos denne yngling, om ej böljan ren den släckt. Gå, red i skuggan under pinien här en bädd Af löf och mossa, där han hvila får, till dess En gud kanske ur dvalan väcker honom opp, Ty vi försöka fåfängt. HYLLOS. Furste, öppet vill Jag tala ut min mening, fast du väja tycks Hvart ord, som rör din fader. Vet då: hatad är Leiokritos på denna ö.
Död han synts mig och stel; dock nu, då jag rörde hans hufvud, Väcktes ur dvalan han upp af smärtor och öppnade ögat, Stirrade häpen och kved och talte och ropte i växling. Ej förstod jag hans ord, men hans jämmer och plåga förstod jag, Rörd i mitt sinne att se, hur han, öfvergifven af alla, Låg i sin dödsstund där, då likväl han som människa föddes.
Först inemot klockan 2 på natten öppnade Bella ögonen, men utan att tyckas se något. Kort derefter föll hon tillbaka i den dödlika dvalan. Doktorn, som försökt alla medel han kände, aflägsnade sig nu för att söka någon hvila; han skulle i morgon konsultera en annan läkare.
Snart dock väcktes en låga, och pärtan flammade genast, Stugan var upplyst nu, ur dvalan vaknade hönsen, Katten på hällen sträckte sig styf, tätt skakande hufvet, Och sin gömma i språng uppsökte den skrämda kaninen.
Skall ur tårar ofta blicka, Skall i suckar hviska sakta: "Kyssar älskar hvarje flicka, Fast hon låtsar dem förakta." Rosen lutar, blek om kinden, Hennes tid är all; Fjäriln domnar under vinden, Under skurens svall. När skall fjäriln få tillbaka Sina lekar och sin maka? När förlåter Dvalan åter Rosens matta ögonlock?
Tanke svindlar och syn, när i dess blick jag ser, Liksom såge jag ned i ett omätligt djup, Tills jag spritter ur dvalan Vid en kyss af dess purpurmund. Säg, hvar fostrades du, leende ängel; säg, Tills du sänkte dig ned och åt ditt rosentjäll Gaf gestalten af Frigga, Att försköna min vandring här?
Min tunga bränner, mina fötter blöda, Jag dignar ofta, då han är som närmast, Och drömmer under dvalan, att min barm Är full af törnen, att mitt hjärta stinges Vid hvarje slag. Det är en dröm. HAN. Håll opp! HON. Den vederkvicker mig likväl, och snart Är dvalan slut. HAN. Håll opp! Du talat nog Att jaga lugnet bort från himlens salar. Slit ej mitt hjärta sönder; det är sjukt Som ditt.
Knappast skulle ändå den förståndige Petrus ur dvalan Vaknat, trött som han var af de förra dagarnas mödor, Hade tillika en stormande träta på muren ej uppstått, Hvilken med buller och brak tillväxte i nattliga mörkret.
Skynda att åt land och vatten Väfva nya högtidsskrudar, Locka fjärlarne ur natten Och ur stoftet deras brudar, Och ur kärleksfulla sinnen Jaga vinterns kulna minnen! Nyss slöt du dvalan; ögat, ej fängsladt mer, Än med så hjärtlig glädje mot höjden ser, Där morgonrodnan, af lätta skyar buren, I famn af purpur sluter sin brud, naturen.
Dagens Ord
Andra Tittar