United States or Honduras ? Vote for the TOP Country of the Week !
Därför vill jag ännu låta min trogna tjänarinna, den blida barnavännen, dväljas en liten tid därnere." I himmelen äro alla undergifna Guds vilja. Så var också den lilla flickan nöjd med hvad Herren beslutat, och hon gladde sig, gå en af de heliga änglarne skickades åstad för att osynlig lägga sin hand på moster Lotta och göra henne frisk.
Julia stod kvar i högsätet och plockade på sina söljor, men framför altaret knäböjde Inge, den storväxte och höftbrede. Ulva hade smugit sig fram bakom Folkesönerna. Det är inte så mycket honom själv, som jag fruktar, viskade hon. Det är hans många ljus och den blida sången, som göra mig vek i hjärtat. Och ännu vet jag ingenting om, vart de förde min far!
Hvilans afbild, sen på bädden Sof jag, lik en liten fågel, Och det blida lugnet redde Vid min sida sig ett läger, Störde ej min sömn med hotet Om en nytänd dags bekymmer, Om de sorger, hvilka plåga Nu mitt sakta tärda hjärta.
Jag är välkommen att vara hos barnet, som aldrig kan upphöra att vara mitt, och jag är gäst hos min svärmor på obestämd tid. Jag fogar mig i situationen sådan den nu är, och gör det med nöje. Min svärmor har förlåtit mig allt, med det blida och undergivna sinnelaget hos en djupt religiös kvinna. Den 1 september 1896. Jag bor i det rum där min hustru har tillbragt de två åren av vår skilsmässa.
Vi hade satt oss i sinnet att undvika mjölken, men det lyckades dock ej, ty der kom genast in en bunke, stor som en ankdam detta skall ej tagas som en tidningsanka och der fans flere än kandidaten, som med skedens tillhjelp rodde upp sina medtagna krafter i dess blida våg. Derefter trodde vi oss ha förtjent, att i hvilande ställning invänta måltiden.
Dessa små berättelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade stadsdamerna och väckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen. Stämningen i den pompösa och dystra rättegångssalen förändrades, som om man plötsligt öppnat alla dess fönster för vårsol och vårvind, barrdoft och bybäckens sorl. Allas blickar voro oavlåtligt fästade vid berätterskan.
Hon smekte hans hår och log mot honom, så att han måste glömma detta fula, och så att hon skulle få ännu några lyckliga minuter att lägga till alla andra, innan det kom. Den följande veckan blef en svart förtviflan. Hon tyckte sig icke kunna lefva utan att se honom, utan hans kärlek, utan dessa fina, blida smekningar. Hon led så, att döden tycktes henne den enda, tänkbara lindringen.
Det kom ett häpet uttryck i barnaansigtet. Det föreföll henne som om en främmande kvinna kommit in i hennes rum, en elak gammal kvinna, så olik den blida, moderliga vän mot hvars axel hon så ofta hade lutat sitt hufvud. »Barn», sade samma främmande röst, »jag tror icke du anar hur djupt detta gripit in i mig. Du kan icke förstå det.» »Ahjo, men...» »Men?»
Men han uthärdade tåligt riddarens misshandlingar, räknade dagens timmar och tänkte med fröjd på natten, när detta hemska ansikte åter skulle varda vänligt, dessa vilda blickar blida och denna stumma mun kalla honom son och slösa med försäkringar om kärlek. Natten var Sorgbarns dag, och dagen var hans natt.
Han är en rättskaffens ung herre och menar väl med landet; det säger en som tjänat hans faders fiender och som sett sin gård brännas av den förre konungens folk. Jag tackar eder, svarade ynglingen och tryckte hans hand. Ni vet mitt namn; så säg mig ock ert! Stefan är mitt namn, och mitt nybygge heter Ahtiala. Har ni sett den nye konungen? Aldrig. Då kan ni i dag få se hans blida anlete.
Dagens Ord
Andra Tittar