United States or Mayotte ? Vote for the TOP Country of the Week !
Toppridare, så kallar jag en sådan, Som fordrar, att man krypa skall För honom eller hans million i lådan. JULIA. Har onkel fordrat detta? FRANK. Han väl ej, Men hvad som är detsamma, hans lakej. Det skedde visst på principalns inrådan. JULIA. Nå, än sedan? RANK. Nu få vi kyssas fritt. Har du hunnit lära dig den tonen Af söta onkel ren och af millionen?
Jo, då får onkel sitta öfvergifven Och endast minnas i sin vrå, Att han en egen haft kring sig också. JULIA. Min onkel, ack, hur kan jag vedergälla Er godhet? v. Bort, jag vill ej nu bli störd! JULIA. Ni rörs ren af att blott er föreställa, Att jag kan bli ifrån er förd. v. DANN. Hvad prat! Hvem säger dig, att jag är rörd? JULIA. Det hörs ju på er stämma, onkel snälla. v.
Märk, med det lilla skönhetsmått, Du rakt mot din förskyllan fått, Skall snart du af en friarflock begäras; Och hvad blir då min lott? JULIA. Att ständigt med besök besväras. Ha, nu förstår jag planen! Kort, Att hålla denna myggsvärm bort, Skall utan nåd er arma Julia tjäras. v. DANN. Tyst, låt mig sluta, håll din näpna mund, Om du kan vara allvarsam en stund.
Man kan ej se förutan syn, Ej väcka döda, ej på himlens fästen Så stjärnor, rycka andra ned ur skyn; Det kan man icke, men för resten Åt fanders med hvad man ej kan, Med allt omöjligt, allt: det går ej an! Man måste svälja is för att fördra det. v. JULIA. Här är jag, onkel, hur vill onkel ha det? Tvär eller rolig, osnäll eller snäll? v. DANN. Du skall bli målad här i dag, mamsell. Ditt skick?
DANN. Du vet det bäst: På hela världen och på dig som mest För ert fördömda: "kan ej" och "omöjligt". JULIA. Men, bästa onkel, medgaf icke jag På stunden nyss, att jag kan målas? v. DANN. Ja, sen du sagt: omöjligt, slag på slag. JULIA. Jag medgaf ju, att jag kan tjäras, tvålas, Hvad allt det hette, efter ert behag. v. Väl, du kan allt, allt, allt, blott icke tålas. JULIA. Men skall jag målas?
JULIA. Och sen hans ton mot er, hans hela sätt v. DANN. Det kunde något höfligare vara. JULIA. Ack, onkel, tröttna ej ändå, var huld, Var vänlig allt ännu, följ blott ert hjärta. Ni är så ömsint, ni är god som guld. v. Heda! Du är förgjord, du yrar, snärta. JULIA. Det måste fram, jag säger det med smärta: Han rår ej för sitt sätt, det är min skuld. v. DANN. Din skuld? Nej, detta blir för galet!
Jag är en konstnär, jag, och ingen slaf. JULIA. Men, Axel, hör mig då! FRANK. Man djärfs begära, Att jag skall dyrka den, som pengar har. Man ber mig klaga, tigga; pass! Nej, svära, Det tänker jag åt judar en och hvar. Jag packar mina penslar hop och far. Min goda, goda Axel, men besinna, Att skrämma så din Julia! Att du kan!
Se här, fortfor Julia och lämnade Hermione en liten sirlig handskrift, här är mitt försök. Denna gång rör sången den stackars Narkissos.
Inledningen till den myt, som Julia hade översatt och Hermione nu uppläste, omtalar, att Narkissos var son av flodguden Kefissos och den mörklockiga nymfen Leriope, och att spåmannen Teiresias, tillfrågad om hans framtid, hade förutsagt, att han skulle uppnå hög ålder endast i det fall, att han aldrig lärde känna sig själv.
Det stod på ulvtassar av järn och var ristat med många runor, och det sades, att det fordom hade tillhört dvärgarna. Inge trodde, att det gav tur på jakt, och Julia, att det skänkte lycka i kärlek. Jarlen återkom nu från skogen, och på ärmen av den svarta kåpan låg ännu litet gles snö, som fallit från grenarna.