United States or Kosovo ? Vote for the TOP Country of the Week !
I flydda dar, o Le, i din faders borg, Mot Gylnandyne lyste ditt öga, I hennes spår du följde till Morven, blef En gäst i de klara harpornas land. På dessa kullar syntes du ofta då, När vidt kring kvällens soliga riken Din flickas muntra, kallande jakthorn ljöd. Här mötte din blick Oihonna också. Hvem ser väl henne, hvem, som ej glömmer allt, Hvad sällast förr i lifvet han anat?
Nu såg han även en väg stryka förbi helt nära den plats, där han lagt sig ned, men emedan han redan var långt borta från Trevnadslösas område, tyckte han sig ej behöva iakttaga samma försiktighet som förut. Hungern är en ovälkommen gäst, då man ej vet, huru man skall kunna avspisa honom.
Anser du, att vi båda suttit för länge hemma för att rätt kunna sköta ett svärd, ha vi ju söner, som äro unga nog till ett envig. Det oaktat får jag inte glömma, att du i dag som gäst står under mitt särskilda skydd och att det var jag själv, som från början kom att tänka på ett gifte.
»Men min herre, jag är » »Ja, jag vet att Olson är greve Gyllensilver och att han har legat på Lyngsö och vräkt sig bland societeten den senaste veckan, men jag vet också att herr greven heter Olson och varit min gast här ombord på 'Zuleika' i fjorton dar, och den sämsta gast jag haft, till på köpet, supig och okunnig, och om inte herr greven behagar lyda order, så ska tusan ta Olson.»
Hon skulle ha önskat att hon med ett tag kunnat sopa bort all denna godtköpslyx, att hon haft endast en enkel kammare att bjuda på, en enkel kammare utan anspråk. Hon jämkade den lilla sidenkudden på chäslongen och bad sin gäst taga plats. Fru Zimmermann satte sig på yttersta kanten, som var hon rädd att sjunka riktigt bekvämt ner, så att hon skulle få svårt att resa sig igen.
Så hände det, att några dagar efter brevets avgång en ung kvinna inträdde till den gamla Karin. Hon sade sitt namn, och Karin igenkände det, ty hon hade ofta hört sin sjuke gäst under yrseln nämna detta namn.
Edmée vände sig till sin kusin, och, frankt, med ögonen i hans, frågade hon honom: Vad tänker du om mig då du nu ser mig igen? Det svarar jag icke på. Att jag i afton är här med dig som hans gäst, är en svaghet, som mången man av ära skulle förakta mig för. Men... ja, det är min sak, och jag är själv domare däri.
Sin flykt Har kullens gäst, den bäfvande, slutat. Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt Kring skuldrorna ren min fladdrande lock. En sång mig sjung, tills månen i österns port Står mild och lyser hedarnas stigar. Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist. Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"
Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte för den uthungrade.
Var han verkligen en Olson? Hade han varit gast ombord här i fjorton dar? Han stirrade in i ett stort mörker utan den minsta lilla ljusglimt. Nej, säga vad man säga ville, han var dock en Silverbuckla, och skulle hellre låta slå ihjäl sig än han gjorde drängtjänst åt någon, vem det vara månde.