United States or Azerbaijan ? Vote for the TOP Country of the Week !


Drotten i tornet Tre gånger slagit skölden, från läpp till läpp Hörs ropet om strid; jag känner ej mer." stod Oihonna, ljusnande opp. "Du man, Ditt värf har här du slutat", hon sade, ", för hans dotters hälsning till Morvens kung; Hur morgonen gryr, hon ser i hans torn." Hvi dröjer han, Fjalars son? Har Innishonna i lundars natt Hans stridshåg lockat till hvila, Förgäter Hjalmar sitt ord?

Ty det är dock nära nog en lek att låta just den känsla hos Oihonna, som nekar henne att blifva den blott som broder ansedde främlingens maka, föra henne i den verkliga brodrens armar.

Hvad skall blifva af minnets Morven, Af högt tonande strängarnas land, Om dess drottar hvarandra Bryta neder med giftfylldt agg? En vinna till brud Oihonna, Äga systern af morgonens sky. Jorden blommar af tärnor, Gränslöst vid för de andras val. Upp, vi söke i frid den gamle, Som i tornet förnöter sin dag. Blinde kungen, vår fader, Han slita vår tvist en gång."

Visserligen åro Fjalar och Sjolf, Hjalmar och Oihonna, äkta vikingagestalter; men tonen klingar ossiansk äfven här och där i de sånger, som röra sig skandinavisk botten.

Ofta kullarnas gräs har druckit Hjortens blod, som min vingade pil Hann i flyende loppet. Gall, min båge har klang som din. , min vandring Morvens hedar Gladast var, jag styrde den själf. Pilen, bågen och kopplet, Jaktens flicka begär ej mer." Bort gick ynglingen, mörk kring pannan. Rurmar, fursten af sångerna, kom; Länge tego hans läppar, Oihonna hans öga såg.

Genom det skenbart obetydliga, genom det under vattnet dolda lilla rodret styres kolossers lopp; foga de himmelska blott ett obemärkt roder vid händelserna, och de i deras plan. Dikten öfvergår nu till Oihonna. Att hon kom att hamna i Morven, däri torde vi längre fram kunna finna en afsikt; hvad som närmast möter vår uppmärksamhet är, att hon skildras såsom skön.

Ingenting hade varit lättare för skalden än att föra Hjalmar till Morven och låta honom där, romantiskt utstyrd, med kärlek vinna Oihonna, men sådant har man undvikit för att icke fela mot diktens antecedentier och för att icke nödgas begå det fel att i en skildring af gudars styrelse låta dem, alltefter ögonblickets kraf, rubba sina förut gifna, bestämda lagar.

För Oihonna blott ljuf är sången, När med klangen af drabbande svärd Harpan ljuder, och segrar Stormlikt brusa bardens läpp. Blott för hjältar hon flamma kunde, Älska blickar af trotsande mod. , du suckarnas yngling, Ingen tröst för din sorg hon har." Harm sig tände i Rurmars öga, Rodnad spreds hans bleknade kind, Bort han vände sitt anlet, Och ur grottan försvann han tyst.

Oihonna, Fjalars dotter, är blott litet mera högsint, litet mindre vek, och denna obetydliga skiftning i hennes sinne ser man sålunda att gudarne räknat. Det är svårt att ända in i små detaljer ådagalägga diktens mening, att den öfverallt skall kunna gripas med blotta tanken. Mycket måste öfverlåtas åt sensationen ensam.

Gamle kungen själf satt blind i tornet, Men hans söner jag slog i strid, Tog som segerbyte ombord Oihonna Och mitt bröllop redde skumhöljdt haf. Fader, vet du, hvad det är att älska? Har du famnat en fröjd en gång, Ljus som himlen, yppig och rik som jorden, Och som båda blommande utan gräns? Hvad jag varit blef mig som en skugga, Blek den glans, jag i hoppet sett.