United States or Uzbekistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
DEN SKEPPSBRUTNE. Nu sjunk, o jord, till Hades djup, att Zeus ej mer Ett väsen finner att förskräcka med sin blixt, Då han den sparar nu i detta ögonblick. LEONTES. Slå upp ditt öga, yngling, och din villa se. Af hvilka fasansfulla inre syner väcks Ett raseri som detta? DEN SKEPPSBRUTNE. Krossa, krossa mig, Då du ej ger mig krafter att förkrossa allt. Ve, moder, moder, jag förmår ej rädda dig.
LEONTES. Allt, allt förenas, sammanstämmer att mig ge Den visshet, som jag bäfvar för och som jag dock Ej jäfva kan. Ett prof likväl, ett enda prof Ännu, förrän mitt sista hopp jag stöter bort! Hon kommer där, den blinda. DEN SKEPPSBRUTNE. Öfverväger du, Om du den tjänst mig visa skall, hvarom jag bad, Då har du lärt att handla blott för lofvad lön, Och sviksamt har du kallat dig en konungs son.
DEN SKEPPSBRUTNE. Förstod du mina ord ej, då så dyster du Försjunker i begrundning blott och ej en skymt Af glädje röjer, fast din kung du återfått? Han liknar Ajas, sade nyss min fader ju.
Sedan pastorn i ett andetag fått redogörelsen för förloppet, gick han in till sin gumma, och efter en liten storm på några minuter fick han nyckeln till ett visst skåp ute i köket, dit han förde sin skeppsbrutne gäst. Och snart satt Gusten vid det stora köksbordet, medan pastorn tog fram brännvin, istersmör, pressylta och bröd och satte för den uthungrade.
DEN SKEPPSBRUTNE. Alla, alla säger du? LEONTES. Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge. DEN SKEPPSBRUTNE. Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång Det ljufva ordet: alla. LEONTES. Hvilken hjärtlöshet! Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall. DEN SKEPPSBRUTNE. Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
DEN SKEPPSBRUTNE. Moder, moder, moder, o! LEONTES. Sin moder hörs han nämna; delar äfven hon Hans våda, eller suckar han sitt afsked blott? Hvad ton i detta ord, ifrån hans läppar hördt! O, han är ung; det ljufvaste bland namn har än Ej hårdnat på hans tunga. DEN SKEPPSBRUTNE. Jag skall rädda dig, Var trygg! Dö, lömska niding, dö, förrädare! Ve!
LEONTES. Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp. DEN SKEPPSBRUTNE. Du konung, du, så prisad bland de dödliga Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång Dig drabba? LEONTES. Fasa griper mig; är det mot Zeus Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?
Jag fattar om din skuldra, vakna, gif mig ljus! Hvem är du? DEN SKEPPSBRUTNE. Ha, du är allena, sviker mig Mitt öga? Slaf, hvar äro dina hjälpare? Jag ser blott dig. LEONTES. Då ser du rätt och gäckas ej. Så dö! LEONTES. För dig? Vansinnige, är det den tack, Du för ditt lif betalar åt din räddare? DEN SKEPPSBRUTNE. Ve er, förrädiskt knutna lemmar, falska arm, Hvart har din styrka vikit?
LEONTES. Var lugn och vänta endast några stunder än; Allt skall bli klart och afgjordt, blott jag tala fått Med denna blinda kvinna, som jag kallat hit. DEN SKEPPSBRUTNE. Hvad syn, hvad likhet, undransvärd och gäckande!
Men försök att tala själf Till främlingen; han vaknat nyss till lif och vet Kanhända mer än ryktet. TEKMESSA. O, hvar är han, hvar? LEONTES. Så långt aflägsen icke, att ditt ord han ej Skall höra, om han ropas. TEKMESSA. Främling, främling, kom! DEN SKEPPSBRUTNE. Min moder. TEKMESSA. Röst! EURYSAKES. Ja, det är du! TEKMESSA. Eurysakes! EURYSAKES. Du lefver än!