United States or Brunei ? Vote for the TOP Country of the Week !
DEN SKEPPSBRUTNE. En främling eller slaf blott här I detta land du måste vara, efter du Ej vet, men frågar, hur han kallas, Ajas' son. LEONTES. Att du är denne, hvarmed vill du styrka det? DEN SKEPPSBRUTNE. Mitt anlet är mitt vittne. Zeus förgäter ej Att på den borne härskarns panna trycka in Sitt härskareinsegel.
Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över sällskapets huvuden. Mästerkock.
Nej, upplyste Kimon, din herre är visserligen mycket vis, mycket djupsinnig, hunnen mycket långt i vetenskapen, men till vår skola hör han icke. Såå. Men varpå tvivlen I då egentligen? Vi tvivla på allt, min gubbe, till och med därpå, att vi tvivla. Vid Zeus, det var besynnerligt, anmärkte Medes.
Sin bana kände stjärnan, fästet sänkte sig Ej krossande på jorden ned, af jordens törst Ej sväljdes svala hafvet, hafvets hunger slök Ej jorden opp; men vid den strand, där vågen steg Mot skyn, stod blomman, synlig knappt, och växte trygg. Så ordnar Zeus sitt välde, grundar ytterst allt På rätt blott, aktning äfven för den svages rätt.
Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av låtsad förvåning över salen och utbrast: Vid Zeus! detta var ett löjligt misstag, en Odyssé i smått! Du måste ursäkta mig, min biskop, jag söker icke dig, utan din granne, min förträfflige vän antikvarien. Med dessa ord svängde han om på hälen, hälsade med oförskämd förtrolighet Krysanteus och lämnade salen.
LEONTES. Förfärlig är hans smärta visst, det dyraste Han ser af hafvet slukas, kan ej bringa hjälp. DEN SKEPPSBRUTNE. Du konung, du, så prisad bland de dödliga Och dock så skändlig, skall ej hämndens hand en gång Dig drabba? LEONTES. Fasa griper mig; är det mot Zeus Han vågar dessa djärfva, obetänkta ord?
Ditt politiska djupsinne är stort, men strö ej så visa ord för vindarne! Låt oss tala om annat! Ser du, min vän, att jag har magrat? Nej, vid Zeus, det är mig omöjligt att upptäcka. Eller kanske rättare, jag har icke vidare utvecklat mina former. Jag arbetar som en slav emot mitt eget kött. Och kan du gissa av vilken orsak? För att bibehålla den rörlighet, som fordras för en krigare.
DEN SKEPPSBRUTNE. Alla, alla säger du? LEONTES. Jag äger ej ett mindre sorgligt svar att ge. DEN SKEPPSBRUTNE. Blef ingen öfrig, ingen? Nämn ännu en gång Det ljufva ordet: alla. LEONTES. Hvilken hjärtlöshet! Du tyckes glädjas åt kamraters olycksfall. DEN SKEPPSBRUTNE. Emottag, Zeus, mitt hjärtas varma tacksamhet!
Dock är det sant, att främst ibland de himmelska Hon träder för min tanke, när den höjs till dem. LEIOKRITOS. Står icke Zeus, allhärskarn, främst bland gudarne? LEONTES. Hans makt är störst, men mänskan närmst är ständigt den, Hvars stöd i hvarje läge hon behöfver mest. LEIOKRITOS. Ditt läge, yngling, är att vara född till kung.
RHAISTES. Dock, till återskänk För lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk! LEONTES. Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus, Än har jag kraft att hämnas! O Erinnyer, Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt. Er var jag genom lifvet, blir i döden er. Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn, Den långa nattens antåg tyst bebådande.