United States or Netherlands ? Vote for the TOP Country of the Week !
RHAISTES. Akten på hans vanvett ej! Hans mått är fullt, för våra fötter låge han I blod nu redan, blefve han ej stum som död; Nu skall hans arga tunga nödgas gagna oss. Så se då, oförsynte, detta dragna svärd Och välj, om du vill känna i din barm dess udd, Om du vill yppa, hvar din hyckelkonung döljs. EUBULOS. Du frågar? RHAISTES. Och på svaret väger lif och död.
Ett starkare dramatiskt lif möter i de bägge senare tillkomna akterna, då genom Eurysakes' uppträdande på Salamis katastrofen närmar sig: vapenbytet mellan Leontes och Eurysakes, den växlande striden, Rhaistes' död, Leontes' fall för sin faders svärd, Leiokritos' undergång och Eurysakes' seger, allt sammangår till en stor dramatisk verkan, som gör sig gällande äfven från scenen.
Dig är snäckan dock En ringa råga endast på din rikedom; För honom är den allt. Med den kan han sin nöd För långa månhvarf lindra. Minns, att gudarne Ej hylla hand, som äger, utan hand, som ger. RHAISTES. Är det ditt råd? FOLKET. Vi kunna ej ett bättre ge.
RHAISTES, konungens förtrogne. ADAMASTOR, | konungens sändebud. MEDON, | EUBULOS, gammal fiskare. HYLLOS, hans son. Tekmessas ledsven, Budbärare, krigare, personer af folket, Handlingen försiggår på Salamis på tionde året efter trojanska krigets slut. HYLLOS. Hell, lycka, fröjdförlänarinna, hell, o hell! EUBULOS. Tyst, gosse, yttra ej så högt din glädje, tyst! HYLLOS. Skall jag ej jubla, fader?
Hvilken lycklig dag! EUBULOS. Den kloke gömmer glädjen, tills han sett sig kring. HYLLOS. Hvad? Rhaistes nalkas; hvilken vredgad gudamakt Har skickat roförstörarn hit i denna stund? EUBULOS. Du skådar mannen, gå att sköta båten, du! Jag dröjer. RHAISTES. Man, hvad smög du undan i din barm?
RHAISTES. Dock, till återskänk För lifvets gåfva tag min gåfva, denna dolk! LEONTES. Giftfyllda orm, du stungit mig; men lof ske Zeus, Än har jag kraft att hämnas! O Erinnyer, Er, er är skulden, att mitt järn ej tog mer djupt. Er var jag genom lifvet, blir i döden er. Mitt bröst är träffadt, skuggor skymma ren min syn, Den långa nattens antåg tyst bebådande.
Jag säger detta, att du ej en annan gång Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig Att svekfullt undandraga mig min egendom; Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare Du tålas kan ännu på dina fäders ö. EUBULOS. Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand? RHAISTES. Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför. EUBULOS. O den förtrycktes öde!
Så tag då, jord, det ädla lån, dig anförtros; Ett lån tillförne, blir det nu din egendom. Behåll den, dölj, förvara den blott omsorgsfullt Med natt inunder, blomstertäcke ofvanpå, Att intet mänskoöga mer må skåda den! Men hvad, ser jag ej Rhaistes komma? RHAISTES. Väl, att jag Dig finner här. Du var då icke, du också, Bland hopen nyss, som störde fräckt vår konungs fred.
RHAISTES. Hvad, äfven du? HYLLOS. Gif snäckan hit! RHAISTES. Förmätne, vill du slita ur min egen hand Min egendom? HYLLOS. Den tillhör oss och icke dig. RHAISTES. Vik bort! HYLLOS. Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt. RHAISTES. Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod Att öfva mot din härskares förtrogne våld Och fruktar ej det stränga straff, som krossande Dig drabba skall.
RHAISTES. Väl, så dröjer jag Och ser min tro bekräftas, att ditt tal är svek. EUBULOS. Vid Hades, mer föraktlig vore jag än du, Om jag ej djärfdes tala sanning inför dig. RHAISTES. Vid ord förflugna, spotska är din tunga van.