United States or Lesotho ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kanske har jag ännu inte mött honom, men jag har hört mina bröder tala om många ädla och hugstora kämpar. När den stoltaste och mest berömda av dem rider in genom min fars grind, då kunna vi börja tala om min brudkrans. Övermodig mö får länge sitta och vänta. Och medan hon väntar, spinner hon gladeligt och sjunger om sin kämpe, som styr snäckan långt ute på havet.
När Folkesönerna hade hunnit ut genom den yttersta porten, började de efter vanan att halvhögt tala med varann. Jag tänker, att vi nu fått nog på denna av Djävulen regerade stad, sade Ingemund. Är du enig med mig, så gå vi till segels redan i morgon. Jag är viss om att vi skola få tillräckligt många med oss för att kunna sköta snäckan.
Jag säger detta, att du ej en annan gång Som vinst må räkna, om det då kan lyckas dig Att svekfullt undandraga mig min egendom; Ty vet, att ej som rik, men blott som tiggare Du tålas kan ännu på dina fäders ö. EUBULOS. Har nu din tunga fyllt sitt värf, som nyss din hand? RHAISTES. Den gjort det. Snäckan tog jag; du har hört hvarför. EUBULOS. O den förtrycktes öde!
RHAISTES. Hvad, äfven du? HYLLOS. Gif snäckan hit! RHAISTES. Förmätne, vill du slita ur min egen hand Min egendom? HYLLOS. Den tillhör oss och icke dig. RHAISTES. Vik bort! HYLLOS. Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt. RHAISTES. Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod Att öfva mot din härskares förtrogne våld Och fruktar ej det stränga straff, som krossande Dig drabba skall.
LEONTES. Hör upp att spetsa dina ord och svara klart, Om snäckan hörde denne till och du den tog. HYLLOS. Jag tog den, men den var min faders egendom. LEONTES. På hvilket sätt förvärfvad? Svara, gubbe, du! EUBULOS. Den skänktes mig af milda gudars nåd till sist, Sen jag på dessa böljor trälat dagen ut. LEONTES. Här, Rhaistes, fann den gamle denna skatt alltså? RHAISTES. Här.
LEONTES. Och enligt detta villkor fordrar snäckan du? RHAISTES. Betrakta den! En större lär väl föga ges. LEONTES. Jag ser ej flere än den ena, kan alltså Ej mot en annan mäta henne. RHAISTES. Just därför Är hon den största, och som sådan är hon min. LEONTES. Javäl, men som den enda är hon minst också, Och som den minsta tillhör denne gubbe hon.
Och vidare säger han, att till örnens dricka hörde: " Förakt för det grus, Där krälande slaf, Som snäckan sitt hus, Framsläpar sin lott Af nesa och brott, Som bojornas tvång Förhånande skänkte ." Detta bestyrker et , som låter örnen säga: " Blott där har jag hemmet, Där förr ock det varit ."
Är stranden min, är böljan min också och mitt, Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var. Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen, Inblandar skägglös sig i männers sak och tar Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.
I lycklig stund I kommit hit Att hejda denne mannens fräcka öfvervåld. FOLKET. Hvems menar du, den gamles eller ynglingens? RHAISTES. Hans, den förryckte nittonåriges, hvars arm I slafvars värf vid rodden härdats, tills, i kraft Sin åra lik, till ofog den begagnas nu. FOLKET. Har han förmäten vågat bära hand på dig? RHAISTES. Än mer. Betrakta, hvad han håller, snäckan se!
FOLKET. Lämnom denna dom Åt gudarne, som pröfva allt. Att så har händt, Som du förtäljt det, veta vi. RHAISTES. Så hören än! Jag kommer ned till stranden hit. På afstånd ren Ser jag den gamle gömma snäckan i sin barm, I akt att mig bedraga, själf med detta dåd Bevisande, att han den ansåg vara min. Och hvem skall den väl höra till, om icke mig?