United States or Oman ? Vote for the TOP Country of the Week !
"Så föga karaktärsstyrka ha ni kvinnor. Men om vi nu, mitt lilla gryn, skulle försöka öfva oss deri. Hvad ? Det här vore just ett ypperligt tillfälle, tycker jag." Alma stod allt ännu bortvänd och plockade om växterna. Hon svarade ingenting. John såg på en bok, som låg på bordet. "Nymark har varit här?" "Han stack sig in på ett ögonblick." John steg upp och gnolade på en melodi.
Döbeln stod då bland de sina, Hörde samma kula hvina: 'Den gick nära, barn, hvem fick'en? 'Munter svarte: 'Jag var pricken. Knappast läkt på nytt den gången, Fick han åter lyckan pröfva, Fick, i en kosackhop fången, Sina breda fötter öfva; Tvangs att följa halfva milen Stäppens fåle, snabb som ilen, Tills af några djärfva kunder Han blef frälst som af ett under.
Det kan jag icke heller, sade Hanna, men jag tänker öfva mig. Öfva dig? Här? Och flickorna sågo nästan förskräckta
Prinsen af Axum, deras trofaste lärjunge och vän, hade utvecklat sig till en frisk, modig gosse, för hvilken de förnämsta männen i riket gjorde det till en plikt att vara den förste vid jakten och vid alla krigiska öfningar. De båda bröderna däremot lärde honom att ära den sanne Guden och att öfva rättfärdighet och mildhet.
Då må ni tro, att det kom tårar i flickornas ögon och gossarne sutto med vidöppen mun och hörde på. Men så frågade Rudolf, när far slutat sin berättelse: "Men, far, vi ska' väl öfva oss att försvara vårt land?"
Om han i syndens värld också I krankhet måste falla, Skall Herren vid hans sida stå Och hälsan återkalla; Ty Gud är mot de milda mild, Från de barmhärtige ej skild Och vill med nåd dem pröfva, Som själfve kärlek öfva. Jag vet, att mången står mig mot Med vrångt och afvigt sinne; Dock vill jag undfly kif och hot Och ej ha ondt i minne.
RHAISTES. Hvad, äfven du? HYLLOS. Gif snäckan hit! RHAISTES. Förmätne, vill du slita ur min egen hand Min egendom? HYLLOS. Den tillhör oss och icke dig. RHAISTES. Vik bort! HYLLOS. Javäl, sen rofvet jag ifrån dig ryckt. RHAISTES. Vansinnige, du räds ej i ditt öfvermod Att öfva mot din härskares förtrogne våld Och fruktar ej det stränga straff, som krossande Dig drabba skall.
Åt deras tystnad fröjdar sig furst Dmitris själ: "Min broder", säger han och ler, "Finns lif i dessa mänskor, eller ser jag här Det gamla slottets andar blott? I sanning, så till stumhet vill jag öfva in Mitt eget goda folk en gång, Att, då jag nalkas, ej mitt öra störas må Af någon glädjes jubelsorl."
"Låt vara så, en flicka må I gröna skogen bo: Ock henne vill jag höra till Med ömhet och med tro, Vill älska dig och öfva mig I tålamod och fog Och tjäna den, du tar till vän, Om hundrade du tog." "Mitt enda väl, du trogna själ, Hvem finner fläck hos dig? Ej såg jag en som du så ren, Så kär var ingen mig.