United States or São Tomé and Príncipe ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bort flydde från henne hans blick, På Hjalmar föll den, flydde från honom, flög Snabb som en ljungeld mellan båda, Tills att, mot höjden riktad, den kvarblef stel. Då reste sig Sjolf. På hans kind, Den bleka, gråa, rullade klar en tår.
Först när jag hungerns lystnad liksom törstens släckt, Sitt ord till mig han vände: "Hvem och hvarifrån Är främlingen och i hvad afsikt kommen hit?" När jag mig nämnde, äfvensom att Salamis Mitt hemland var, att dädan jag var kommen, då Blef drotten mörk i uppsyn, helga natten lik, Och ur hans öga flög en ljungeld mig emot. Jag bäfvade, dock förde jag mitt värf till slut.
Ty jag skall spänna Juda såsom min båge och lägga Efraim såsom pil på den, och dina söner, du Sion, skall jag svänga såsom spjut mot dina söner, du Javan, och göra dig lik en hjältes svärd. Ja, HERREN skall uppenbara sig i höjden, och såsom en ljungeld skall hans pil fara ut; Herren, HERREN skall stöta i basunen, och med sunnanstormar skall han draga fram.
LEONTES. Hans dräkt, mer lik ett vilddjurs än en människas, Bekräftar sådan mening; men hans anlete, Betrakta det, o fader, säg, om Hellas födt En bild mer skön än denne bleke yngling här? LEIOKRITOS. Ha! LEONTES. Hvilken höghet bor på denna panna ej! LEIOKRITOS. Hvad syn! LEONTES. Hur mången ljungeld har ej slocknat ut Med dessa slutna ögon! LEIOKRITOS. Underbara lek!
Hans stål Sågs, en ljungeld lik, i hans barm sig gömma, Och han sjönk på klippan i dödens ro. Stunder efter stunder flydde. Dagen Mätte stilla sin vandrings ban. Som han sutit, stel som en stod på grafvar, Satt orörlig tigande Fjalar kvar. Hvad han tänkte, visste ingen. Fasan Från hans sida hvar kämpe skrämt. Sjolf, den gamle, ensam, och Dargar, siarn, Stodo när och sågo hans andes strid.
Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
HERREN dundrade från himmelen den Högste lät höra sin röst. Han sköt pilar och förskingrade dem, ljungeld och förvirrade dem. Havets bäddar kommo i dagen, jordens grundvalar blottades, för HERRENS näpst, för hans vredes stormvind. Han räckte ut sin hand från höjden och fattade mig, han drog mig upp ur de stora vattnen.
Dock skulle en nidings blod Mitt svärd ej fläcka. En ljungeld sköt Ur svartnad sky, och en flamma Steg klar ur röfvarens skepp. Jag nalkades branden. Eld Var allt, kvar syntes blott Darg; han stod I dyster tystnad vid rodret, Mot flamman täckt af sin sköld. Ett barn på sin arm han höll, Han tycktes vänta mitt segel nu, Han såg tillbaka beständigt Med längtans dröjande blick. Mig rörde hans nöd.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." Som han sagt det, sågs en vålnad skrida Genom dalen i långsam gång, Upp mot fjällets höjder han styrde stegen Och på toppen trädde, där Fjalar satt. Kungen syntes häpna, när han kände Gråa vandrarens drag igen. Utan ord han satt, och hans hand med svärdet Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Hans kropp var såsom av krysolit hans ansikte liknade en ljungeld hans ögon voro såsom eldbloss, han armar och fötter såsom glänsande koppar; och ljudet av hans tal var såsom ett väldigt dån. Och jag, Daniel, var den ende som såg synen; de män som voro med mig sågo den icke, men en stor förskräckelse föll över dem, så att de flydde bort och gömde sig.