United States or Sierra Leone ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld, Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans." Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern: "Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla, Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne."
Hon talte så och dröjde; en hämmad tår Bröt våldsamt fram och föll på den stoltas kind, Och nu hon tog den nattliga sonens hand Och höjde, lik en bedjande, än sin röst: "Du är, fast mörk, min Dmitri, min ende nu, På dig allena hvilar vår ädla ätt, Förtvifla får du icke, förloras ej, Så nämn din andra stjärna, din kärlek nämn!
"Hvem skall odla din yams, hvem skall slå ned dina kokosnötter, hvem skall vårda dina plataner? Din yams skall förstöras, dina palmer stå oskördade, din jord skall stå oskött på fjerran strand". "Fremling från fjerran, flickan på oceanens ö skall strö blommor öfver ditt stoft; din moder, din maka skola sörja mindre, då du hvilar bland blommor". Vid hyddan under palmerna satt Wainahée.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." Som han sagt det, sågs en vålnad skrida Genom dalen i långsam gång, Upp mot fjällets höjder han styrde stegen Och på toppen trädde, där Fjalar satt. Kungen syntes häpna, när han kände Gråa vandrarens drag igen. Utan ord han satt, och hans hand med svärdet Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
Synes han oftare dock, än han borde det, här i er boning, Hjälp den gamle att då stugfåglarne hålla på afstånd, Medan han sitter en stund och betraktar ert strålande öga; Sen till sitt bo förfogar han glad sig åter och hvilar." Sagdt, ur majorens hand mottog han det ångande glaset, Förde det tyst till sin mun och tömde det stilla i botten.
Han ropar Till detta folk, som striden nyss förspred; Han rider fram, de sluta sig, hans hopar, Och det blir skick på nytt från led till led. I täta rader blixtra ren gevären, Den svartnade, i trasor klädda hären Står ordnad, hotfull, fruktansvärd igen; Den har ej mer blott döden att förbida, Den tänker segra nu, ej endast strida; En annan ande hvilar öfver den.
Så har hon andats bönens varma sommarfläkt Emot den älskade, och nu Hon dröjer knäböjd, ber med läppens ljud ej mer, Men med sitt ögas kärlek blott. Och se, på detta höjda öga länge ren Orörlig hvilar Voldmars blick, Han tala vill, en suck af tjust beundran är Hans fulla hjärtas enda språk.
I badet bland unga sköna tärnor leker hon bort dagen. Mellan doftande rosenhäckar, omgifven af springbrunnarnes strålar, njuter den hulda aftonens behag, och gömda sångerskors herrliga toner, täfla med näktergalarnes melodier, att nedkalla ljuf slummer öfver hourin i denna paradisets lustgård, der hon hvilar på svällande gräsdivaner vid den sakta sorlande bassinen.
Det frö till lif, som i mänskan göms Af ljuset, I mörkrets fjättrar ej evigt glöms I gruset. Hvad döden fäller, Han återställer, Och knoppen blott, hvarur blomman väller, Är grafven. Hur säll i vaggans famn du hvilar än, Hur obekant med villorna och flärden! Din bädd af modershand bereddes den, Din ro af syskon från den högre välden.
Då skall jag än, när mina dagar flytt Och kullen hvilar grön uppå mitt stoft, Men stjärnorna min fria ande bärgat, Då skall jag än från världens sköna ljus, Från Gud, från himlar och från änglar gå Att drömma mig vid Minnas purpurläppar. I öster stiga svarta skyar opp, Bebådande en lång och stormig natt.