United States or Myanmar ? Vote for the TOP Country of the Week !


Han låg i sängen och fingrade ringen och somnade med den lilla guldklumpen liggande sitt nakna bröst. Vid midnatt väcktes han av vagnshjuls krasande i gruset. Det är hennes nåd, tänkte han och smålog i mörkret. Han hörde hundarna gläfsa. Och han hörde hennes nåds röst: Har han kommit? Ja, kära hjärtanes , svarade fru Enberg. Abraham kröp ned under täcket.

Det fylles nu af ett yngre slägte Som upp ur natten och gruset bräckte, Till samma öde, till samma lott, Som ren dess Fäder har öfvergått. Hel Chor.

Ännu hon, halfsofvande, blef buren till sängs, protesterade hon mot faktum och fordrade att bli trodd sitt ord. Indianhöfdingen »Den smygande katten» stod med sitt kastspjut i handen och kisade upp mot himmeln, där vårmolnen jagade hvarandra. Nyss hade en skur fallit, gruset gården var vått, och »Den smygande kattens» röda stöflar hade fläckar som om höfdingen vadat i blod.

När ljuset till sist blev funnet och tänt, hade Frönsagreven och lilla mamsellen redan lämnat salen. Gumman ställde sig i det uppbrutna fönstret. Efter en stund förnam hon ett svagt hjulgnissel, ett svagt rassel i gruset. Han har virat halm kring hovarna, tänkte hon. Ja, nog kan han sina konster. Och hon suckade och sade: Gudskelov! Nu får jag ta fatt mitt. Hon tog fram ännu ett ljus.

Mörka träd, en ljus sommarhimmel med enstaka små moln och det rödgula gruset framför sina fötter det var allt hvad hon kunde minnas från denna promenad. När hon kom hem låg Williams bref och väntade henne bordet. Hon ref det upp och läste: »Min mor. Jag fick ditt bref i dag; och jag sätter mig strax ner att besvara det.

Hvad jag älskat såsom fri en gång, Älskar jag ännu, fast smidd vid gruset. Flicka, ej din tjusande gestalt, Färgen ej dina rosenkinder, Nej, en kärlek till det stora allt Är den makt, som vid din famn mig binder. Jord och himmel äger jag i dig, Kan i dig blott till mitt hjärta pressa; Undra därför ej, att du för mig Är dyr, dyr som båda dessa.

Gubben hälsade och språkade om vädret och den långa vägen, tog upp frimärken ur väskan, smetade ett av dem tungan, viktig som om han varit en betrodd tjänsteman, och försvann brevet i skinnväskan. David hörde hans steg bort i gruset medan han återvände uppåt åsen.

Slutligen hade hon ingenting mer att beställa med Daniel. Hon daskade honom med två fingrar kinden. Du är ändå snäll, du, Daniel, som gör som mor vill. Hon följde honom ut kökstrappan. Pojken slöks av mörkret. Stegen föllo jämnt och stadigt i gruset, klingade klackjärnen mot den frusna vägen, hördes ingenting mer.

I alla fall förorsakar en sådan lust att adla de jordiska föremålen och missförstånd, såsom nu är händelsen. Ty hvem, utan den invigde, kan väl tro henne mena annat än den verkliga allmänna poetiska örnen, hon låter sin örn sjunga: " Ränkfulla snaror Slöto i nesliga Bojor min ungdoms Djärfva förmåga, Ville vid gruset Stänga de höga, De himmelska tankar ."

Adolf Sparrfält tillhörde dessa naturens vällottade älsklingsbarn, hos vilka förståndet och känslan, den praktiska blicken in i livets förhållanden och det poetiska åskådningssättet, som kastar en gyllene slöja över det mörka gruset, äro ett harmoniskt sätt förenade.