United States or Turks and Caicos Islands ? Vote for the TOP Country of the Week !
Bort då all ängslan ur mitt bröst! Att tro på Herran är min tröst; Min Gud är ej en annan Gud Än den, som väfver blommans skrud; Är han så blid, Har han så tid, Hvi vill jag sörja för min frid? Ej hjälper dock min egen makt, Om han ej håller om mig vakt; Så lägger jag min omsorg gladt På honom både dag och natt. Han sörjer för Att ondt ej rör Den själ, som honom helt tillhör. N:o 348.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden, När sista fläkten gått med stim däröfver Och vattnets dallring byts till spegelglans: På en gång skingrades min smärta nu, Och jag var lätt till mods igen som blomman, När fästets källor flödat ut och hvalfvet Ånyo mot den tårbestänkta klarnar; Men medvetslös som blommans var min fröjd.
Men ej handens ensamt var den skötsel, Hon dem skänkte; ofta lutad länge Med sitt öga öfver blommans öga, Lät hon så sin andes låga drickas Af den spädas blick och plantans dunkla, Tysta stoft af hennes själ besjälas.
Hjärtat fritt ifrån bekymmer, Flög jag förr, som vinden flyger, Fördes, som en gnista föres, For, som löfvet far i lunden, Såsom fjäriln öfver lindan, Drack mig mätt af ljufva safter Från den gyllne blommans kalkar, Som af silfver öfverstänktes.
Jag såg på mitt hem som på vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen, utan att se blomman". "Augusta, monne du ej tar detta för strängt.
"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus, Och utan njutning slår ditt hjärta där; Här lefver glädjen, glöder dagens ljus, Och kärleken och kyssen väntar här." Af talet rördes lilla blommans själ; Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort, Och fjäriln kysste, hviskade farväl Och flög till nya rosenknoppar bort.
Som morgonlugnet kring en källas blå, Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver. Du ler: o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga. Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena!
Han väjer varsamt undan hindren, styr förbi Och krossar ej sitt skepp mot klippan, därför blott Att raka kosan skulle leda öfver den. Han väljer medel, läkarn lik, som icke ser På blommans ljufhet, men dess gagn, försmår en ört, Som doftar balsam, och tar opp den giftiga. Se dig omkring, hvad skådar du, hvarthelst du ser? Ej rätt, men skick, en ordning högre, ädlare Än blott det kala rätta.
Sen, omansad och fin, ej saknande dig i sin oskuld, Hvilar han lugn i min famn som en klar daggpärla i blommans." Så hon sade, och mildt genmälte den vänliga systern: "Älskade, nu blott icke; i kväll skall du vara för alla, Hinna med alla och tänka på allt. Mig skänkte du redan Mera än nog; hvad mer jag behöfver, skänker mig denne."
Men nu for en väderil genom dalen och gjorde en förskräcklig jordbäfning i hela gräsriket, hundra blommor kommo ur sitt läge, och tusen små insekter blefvo alldeles förirrade ur sin kosa, och den doftande blommans frö bortfördes med förskräcklig fart. "Usch, sådan vildbasare", sade fläkten, som höjde sig helt hufvudyr från den kullerbytta han blifvit tvungen att göra.