United States or Saudi Arabia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han såg efter henne, så länge han kunde, vände sedan om och gick med långsamma, trötta steg framåt byvägen. Qvällen var sval och skön; derborta stod insjöns lugna vatten; man kunde höra änderna pipa i vassen och se småfisken slå innerst i viken. Vid horisonten spred sig ett gult skimmer, den närmaste skogen belystes allt mer, och allt högre steg, stor och rund, augustimånen.
Med ögonen letade han förgäfves efter en sten. Icke en enda fans på hela gården. Men ändtligen! Derborta upptäckte han en grupp vilda nyponbuskar. Derunder måste finnas ett stenrös. Han sprang dit, trampade våldsamt ned buskarne, röjde dem ur vägen och skönjde några väldiga stenar, utaf hvilka han utvalde den största.
Matti lemnade sin plats och hoppade från stock till stock, vig som en akrobat, lätt och elastisk som en fågel. Slutligen uppnådde han stranden. Leena var ej i dag som annars honom till mötes derborta i dälden. Hon stod stilla bakom bron, nere åt stranden. Han sprang framåt så munter, gnolande på en lustig polska.
»Detta är mitt hem och jag vill icke se er mer.» Hon reste sig; nu var hon åter fullkomligt lugn. Ögonen hade åter fått lif, men på sned öfver ena kinden drog sig två långa, mörkröda strimmor, likt två blodiga märken efter ett yttre våld i det för öfrigt vaxgula ansigtet. Han stod ännu qvar derborta vid dörren, med handen på låset. Han visste ingenting att göra och ingenting att säga.
Du tycker väl om skog du, kan jag tro, skogen derborta, der det ekar så vackert då man skjuter... Vill du lyda, eller hur? Skall strandparken fällas, herr patron? frågade Peltonen, alla mastträden? Alla björkarna ned? De stora tvåfamnsbjörkarne, som folket från stan far hit för att se på. Allt ihop? Jag tror, han muckar emot, fähund?
Jag såg på mitt hem som på vexten derborta i blomkrukan, der hvarje stjelk, ja sjelfva den svarta mullen adlas till behag, genom sitt samband med det hela, sin nödvändighet för blommans fägring. Jag har lyckats mer och mer förjaga denna doft af poesi och att mer och mer gräfva mig ned endast i mullen, utan att se blomman". "Augusta, monne du ej tar detta för strängt.
Hans föreställningar sväfva oredigt kring mat, och en obestämd längtan att släcka denna ständiga törst griper honom med våld. Men, man måste lefva. Man måste framsläpa denna existens, plågsam och onyttig, tröttsam och sorglig, utan tröst och utan hopp. Ibland ser han bland sina minnen en liten grå, töcknig gestalt som framskymtar. Det är den lilla fattiga tjensteflickans derborta vid Gammelstaden.
När Bella kom in i sitt rum efter att hafva söft Helmi, fann hon Hanna sittande i en vrå så långt som möjligt från lampan och med en bok i knäet. Hvad nu, du knuffar rätt nu ut väggen, bästa Hanna, log hon. Förstör icke dina ögon derborta i knuten, utan kom och sätt dig här i soffan, så skall jag läsa för dig.
"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?" "Hvartill sådana der funderingar?
Qvällen var lugn och klar, vinden satt tanklös i trädens toppar och rörde icke så mycket som ett löf. Daggen hade fallit och blänkte i gräset och vid stranden surrade legioner myggor. Derborta vid elfven satt Erik med sitt metspö. Hanna satte sig bredvid honom och sade så obesväradt hon kunde: god afton, Erik, har du något metspö, så låna mig, jag vill gerna meta en stund.