United States or Egypt ? Vote for the TOP Country of the Week !
Sakta på Donau vaggar en julle, Bär på dess våg den sköna Ilija. Falken på högra handen han håller; Sorgsen i hågen, ger han den näring, Gjutande tårar, ger han den dricka. Lutad till falken, hviskar han detta: "Fågel, min falk! Ej vill jag dig nära, Nära med lika kost som min egen, Vattna med samma dryck, som jag själf har.
Ren bland båtar, dragna upp På sanden där, en åttaroddig välja de Och börja skjuta den i sjön. Då kommer jag Och i ditt namn förbjuder dem att bringa hjälp. De andra lyda knotande. Blott Hyllos, han Uppmanar, beder, hotar. Sist, när bön och hot Han ser sig spilla fåfängt, fattar rasande En julle han, kullstöter mig, som hindra vill, Och far allena.
Strax nedanför ligger stranden. Weitikka fiskar och saltar in fisk åt sig. Den räcker hela vintern om. Om somrarne lånar hon fiskarns julle och lägger ut nät, men om vintern hugger hon en vak i isen och drar upp torsk. Det är en besynnerlig figur, den der Weitikka, och nu vet du hela hennes ekonomi. Vill du veta ändå mer? Jag vill veta hvad hon spådde dig, tala om det hellre, så är du snäll!
Och lika litet beröres han af tillståndet i hans forna fädernesland; han har lemnat skeppet i sin julle; om detta sedan sjunker eller fortfar att flyta, kommer honom icke vid: han är amerikanare, vi svenskar.
Ty jag vill ledas dit och hvila där Och se, hur skön och glad naturen är, Och fröjdas än en gång åt land och sjö Och sen i våren, där jag lefvat, dö. Vind, som mig smeker och lämnar, Säg, hvart din kosa du ämnar, Skyndande, flyktig och snar, Säg mig, hvar hamnar du, hvar? Bölja, som gungar min julle, Skulle jag följa dig, skulle Årorna lyda ditt drag, Svara, hvar hamnade jag?
Hon, som saknat mig på många dagar, Ser ej än min julle styra dit; Kanske står hon nu vid sjön och klagar Och med tåradt öga blickar hit. Ej ett vindkast fyller dock mitt segel, Och det vill ej skrida, om jag ror, Och så långt, långt bortom fjärdens spegel, Skymtar udden, där den hulda bor. Svala, du, som rör så gärna vingen, Med ett tröstens bud till henne flyg!
I lifvets morgontimmar Kring hoppets blanka sjöar sväfvar jag, Lik seglaren, som i sin julle stimmar På vikens spegellugn en sommardag; Hvarthelst han ser, en löfprydd kulle skälfver, En blomrik tafla tindrar för hans syn, Och strålfull himlen sig där ofvan hvälfver, Och strålfull ler den under vattnets bryn. Hvad jag är säll! Stå icke jordens länder, En gränslös bana, öppen för min gång?
Högt på stranden ser man nu din julle, Liksom om du aldrig mera skulle Kasta ut för fjärdens skaror näten, Af hvartenda älskadt värf förgäten. O, bland, kyrkogårdens sorgsna pilar Slog du läger, där din flicka hvilar, Och då dagen släcks och tändes åter, Sitter du vid hennes graf och gråter. Sörjen Kandals dotter, gröna lunder! Såsom edra blommors blida stunder Voro hennes glada stunder korta.
Atte hoppade i jullen, hans egen lilla rödmålade julle; därifrån kunde man bäst observera grannlåten i farkosten, som nalkades i långsam fart. Anna ville med i båten, och så Hanna och Olga, slutligen också Lilli. Lisa stod ensam på kanten af bryggan och såg på hur barnen tumlade om på båttofterna, hur de lekte, stojade och roade sig.
"Hersklystne", svarade flickan leende, men tillade sedan: "ro ändå att vi komma hem. Ser du det mörka molnet derborta. Den andra båten är redan framme. Jag har en gång på denna sjö sett en stormil som lätt kunnat vända vår lilla julle opp och ned. Säg du min egen", tillade hon efter en stunds tankfullhet, "säg, blefve det dig mycket svårt om jag skulle dö?" "Hvartill sådana der funderingar?