United States or Egypt ? Vote for the TOP Country of the Week !


De andra hade dock redan hört honom och började småningom att samlas kring källan. ett snöre, som spändes mellan stammarna, hängde de upp sina kappor till ett tjäll åt kvinnorna, ty det hade varit sen vår och luften var ännu sval. Sedan gjorde de upp eld och kokade och brynte.

Hon kände, att han icke hade annat att giva än en sval och vemodsblandad tillgivenhet. Hon lovade honom obrottslig trohet till det sista. Den, som har älskat Valdemar, kan aldrig älska någon annan, viskade hon. Jag har felat, men jag har också älskat dig, och jag var lycklig, bara jag visste dig lycklig och hörde harpbruset från ditt hov.

Allt är som förr, men jag är icke mer densamma, Du glada fosterdal! Min lust har slocknat längesen som kindens flamma, Och pulsen klappar sval. Jag vet ej mer att skatta allt, hvad skönt du äger, Och allt, hvad skönt du ger. Ack, hvad din bäck mig hviskar, hvad din blomma säger, Förstår jag icke mer.

Han sträckte fram huvudet att se. Hon sov redan, med ansiktet vänt emot väggen. Alberts första känsla var en sval hänryckning; ty utan att vara poet, än mindre svärmiskt religiös, men rätt och slätt som underofficer, anslogs han oemotståndligt av en enkel och stor frihet, en ren och oskrymtad dygd.

Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten. Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen.

Där fanns en smula champagne kvar i hans glas. Jag gick bort och läppjade det. Det var alltså verklighet, att han varit här. Jag såg klockan. Hon var ett. Jag klädde långsamt af mig. Hvad skulle människorna tänka om mig i morgon? Jag ångrade ingenting, och jag var klar och sval i hufvudet som om jag druckit vatten.

Kom in i detta sinne; Åt dig helt anbefalldt, Fast mörker är där inne Och det är tomt och kallt. Det kan sig själft ej lysa; Ack, finge det dig hysa, Hur olikt blef allt! Jag ser, hur jorden prålar Med örter utan tal; Ej dröjde solens strålar, Fast vinter låg i dal; De skyndade att komma, Och straxt sågs marken blomma, Som nyss var tom och sval.

Om en källa sval jag vore, Väl jag visste, hvar jag vällde; Nere vid min älsklings fönster, Där han af och sig kläder, Att sin törst han måtte släcka Och sig svalka med min bölja. Konda dog, hans moders enda sällhet, Lämnande sin mor det kval att honom Fjärran från sin boning ge åt jorden. Hon begrof den käre i sin trädgård Under gyllne pomeransträns skugga.

Om luften ville blifva sval Och löfven falla sen, Jag såg kanske i nästa dal En flock af järpar ren. Dock snart skall ripans spår sig te, Och järpens skygd förgå; Men den, som helst jag ville se, Skall jag ej se ändå. Jag blickar här, hon blickar där, Men ack, vi mötas ej! Jag kunde stå, där blicken är, Och såge henne ej.

Men Norman hade redan läst sig till Rundqvists tanke och kvick som en ål hade han slinkt ut kyrkogården, dit Rundqvist snart följde, varpå de båda rymmarne styrde vägen ner till båten. Därute drog en sval sjövind, och de i hast intagna förfriskningarna satte snart krafterna i stånd igen.