United States or Montserrat ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hvad syn för henne, henne som mor! Hon ser Sin son i tsarens armar, med kyss på kyss På kind, på mund, på panna af honom höljd. Min Dmitri, denne yngling, som kom som du Så blek, så glanslös hem till sin mor, var mer Än hvad han ville synas; i mången strid Han kämpat djärf, hans arm var berömd, hans mod Beredt Pultavas seger, ett ädelt sår Han bar, var tsarens gunstling, var general."
Så yttras högt af hoppfullt glada hjärtan ord, Och ödmjukt mot de kommande, På slottets gård, i portens hvalf och utanför, Sig folket sänkt på böjda knän: Och fursten kommer, men med mörker kommer han, Hans mund ej ler, hans öga ej, Hans mulna hälsning skrämmer blott hans trogna folk, Och häpna tiga skarorna.
Du går på værre end en otte år gammel hanmyre. Hva siger du, kandidat? Kan heller ikke du holde snackemöllen, så et skikkeligt ungt menneske kan få sove på sin bænk Begynder du også, Hertha! A, gjör mig den förnöjelsen at smukt holde din lille velsignade mund! Hva, fryser du, Hertha? Hör du ikke der nede ved dören!» »Nej, jag fryser ej så farligt, tig nu bara!» »Hva, fryser du ikke?
Därpå stack han ut skot åt storseglet, satte kurs och slog så armarna i kors öfver bröstet, afvaktande i lugn sin lott ur den flaska, han såg gubben uppdraga ur sin ficka och med mycken belåtenhet hålla mot sin mund. Den gamle räckte honom omsider flaskan och tog i sin tur till ordet. "Nå, gosse", sade han, "hvad har Fröja hem med sig i höst?
EUBULOS. Hans mund är sluten, och hans blick är likaså, Och endast svagt han röjer än en skymt af lif. LEIOKRITOS. Och allt, allt annat har förgåtts i hafvets svalg? EUBULOS. Blott några spillror simma än på vågens rygg. LEIOKRITOS. O hårda öde, hvarför visste jag ej förr, Hvad nu jag vet? Dock väl, att en helst bärgad är. Säg, hvem tar vård om ynglingen?
Hvar visar världen oss en grund, Så fast att därpå bygga, Som ordet af Guds egen mund, Det eviga och trygga? Har du det ordet sökt till stöd, När andra stöd dig svikit, Från världens haf, dess storm och nöd In i den hamnen vikit, Då vet du, hvad du tryggas vid, Hvar du kan fasthet finna, Då känner du en ort af frid, Dit inga sorger hinna.
Ni kan ej hindra blicken eller rösten Att yppa, hvad inom er föregår: Er stämma darrar ofta och får hösten, Ert gamla öga fuktas och har vår. v. Där ser ni, herre, en, som vet att skrufva Med knappt ett ord af sanning i sin mund, En riktig fågel, just en äkta dufva, Och henne har jag kring mig här hvar stund! Den satans Trygg skall få sig bot för snufva. Att ljuga så! v.
JULIA. Nej, onkel, ljug ej så, det går ej an. v. Håll! Ur hvad djup i afgrunden, på jorden, Fick du i dagen de fördömda orden: "Det går ej an"? Just nu, i denna stund, Hur kommo de, min Julia; i din mund? Ja, det var de, som släckte min förhoppning, Som bröto ned min lycka i dess knoppning, Som jagade mig själf kring världens rund. För dem och "kan ej" har jag gått i grund. JULIA. I grund?
DANN. Här kan ni finna, hvad jag måste tåla Af denna flicka, ja, långt mer därtill; På detta vis är hon i stånd att måla Sin onkel svart och hvit, allt hur hon vill. Det här var ett sätt, vill ni höra flera? JULIA. Ren mund, min onkel, ej ett ord nu mera! Men i er färg hvad växelspel! Er kind har nu en glöd, att den kan bränna. v.
"Se, mörkt och fattigt är ditt trånga hus, Och utan njutning slår ditt hjärta där; Här lefver glädjen, glöder dagens ljus, Och kärleken och kyssen väntar här." Af talet rördes lilla blommans själ; Sin mund hon bjöd åt smickrarn innan kort, Och fjäriln kysste, hviskade farväl Och flög till nya rosenknoppar bort.