United States or North Macedonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Tvärtom var han ända till sin lefnads slut gästvänlig, gifmild och hjelpsam, och många äro de, som han på ett eller annat sätt bistått med sina tillgångar. Derjemte tog han vård om sina föräldrar och lemnade ej heller utan hjelp dem af sina syskon och deras barn, som voro i behof deraf.
Beslut dig då att till din lefnads sista stund På Vestas altar vårda hennes helga eld. Om ej, så vet, att till ett otuktsnäste här Du föras skall, för folkets afskum där ett rof, Ett nesligt offer för den sämstes vilda lust."
På en mossig häll framför hans fötter Satt en gubbe, tungt mot stafven lutad, Lik en stod, ur gråa klippan huggen. Målet tycktes han ej blott för dagens Färder nått, men för sin lefnads långa Vandring äfven; blott med möda höjde Mot den kommande han än sitt öga.
Tårar strömmade ned på den sjuttonårigas kinder, När sin fader hon såg, hur han hvilade trygg i sin fromhet, Såg det och tänkte, om nu för sin egen jordiska lycka Störa hon skulle hans sömn, kanhända förjaga hans lefnads Frid och samla bedröfvelse öfver hans grånade hjässa.
Hans lif skall blygd Hölja, hans spår min hämnd skall finna, Fördes han än af stormen till världens gräns. Ej nämne en tunga det namn, Hon bar, min dotter. Här i sin faders barm Har hon sin korta lefnads saga; Vare den blott för mig. Det är minne nog.
Och han nämner med glädje ett ord och par Om madammen och skrattar smått; Men han mulnar också, då du ler till svar, Om ej löjet är gladt och godt. Ty en pärla var hon på krigets stråt, Och en äkta pärla också, Och något tålte hon skrattas åt, Men mera hedras ändå. Och var hon vacker, och var hon ung? Hon räknade tjugu år, Sen tredje Gustaf var Sveriges kung Och hon i sin lefnads vår.
Med allt skulle hon vara nöjd, allt skulle hon tåligt bära till sin lefnads slut... Läkaren blef mycket belåten följande dag, då han såg henne i fullt arbete med sömmerskan och omgifven af en hel hög skjortor, strumpor och andra kläder. "Gud ske lof," sade han, "nu är det ingen fara mer.
"Hvad namn i världen jag fått af präst, Har ingen sig fästat vid; Men fähund har man mig kallat mest I hela lefnads tid." "Bra! Kasta namnet tillbaks på dem, Som gett det, och tröstad var. Men säg mig blott, hvar du har ditt hem Och hvar du har ditt försvar!" Han viste på vägen vid kullens rand: "Mitt hem på denna jag har;" Han viste sin knutna, väldiga hand: "Och här, här har jag försvar."
Han måste misslyckas, men det, att han ej genom svaghet och laster långsamt nedglidit, utan fullt medvetet valt sin ställning, räddar honom från det miskundsamma medlidandet och gör honom till en sant tragisk person. Vi hafva sagt, att han försmådde sin lefnads lycka. Dock är ej detta den värsta uraktlåtenheten i hans lif.
Då svarade jag: Det kan än vara tids nog.» Vi hafva hört, snart sagdt af hans egna läppar, hans lefnads teori och ekonomi. Samuel Columbi sanningsenlighet är upphöjd öfver allt tvifvel. Och han kände Lucidor väl. Om ej redan i Upsala, som är sannolikt, är det bekant att de i Stockholm plägade umgänge.