United States or Palestine ? Vote for the TOP Country of the Week !
Jo, si, inte var det riktigt att gå och spela för en fattig flicka. Spelade jag? Jaja, hon tog sig tankar i alla fall, och vi sa åt'na hon skulle se sig för. Ja, men jag var inte henne när! Nå, det må så vara, sir herrn, men hon trodde att det skulle bli parti det! Nej, vad säger ni, och aldrig talte jag om sådant.
LAUR. PAULINUS. Hvilken sällsam tanke! Därtill er ställning altför ringa är. Blott som en gammal vän jag talte här. Tredje scenen. De förra. Arvid Stålarm, Johan Fleming. Olof Klaesson. Nu skall det börja. Jag ej mäktar höra, min egen tanke vill mig själf förföra. STÅLARM. Varen hälsade! Från hertigen I kommen.
Han tittade sig omkring i rummet för att fånga någon leksak han kunde sysselsätta sig med, men fröken Beate trängde så inpå honom, att han icke kunde se annat än en svart fläck med sex korkskruvar emot fönsterrutan, och strax såg han i tankarna sex buteljer rhenskt vin, som man får på begravningarne, begravningarne som han så ofta sjungit på i Jakobs kyrka, när professorn spelade orgeln, och som han fick åtta skilling banko för, när det var fint lik, och han sedan kunde köpa en kryddlimpa med smör eller sex tvåskillingsbakelser för på mjölkmagasinet i Norra gatan, där han bott med den varmhjärtade Lindbom, som talte tyskt och mörkt, när han blev ond, för att fadren ville ligga kvar för länge och begagnade nattbrännvin...
Upp från blommorna steg i detsamma den älskande brodren, Nämnde sin syster vid namn och talte med leende allvar: "Hanna, i nästa minut kanhända jag sade det icke, Nu dock säger jag allt, och du hör det och delar min sällhet: Min är redan Maria, ej mer den spotska Maria, Nej, den sköna, den goda, den hjärtliga, tusende gånger Skönare, än han beskref, och mildare, ljufvare, bättre.
Tomas log och uppsteg stolt och talte: "Vapen passa ej för gamla händer, Liksom feghet ej för unga hjärtan; Häng geväret opp igen, o fader, Och låt mig och mina bröder pröfva." Gubben gladdes åt hans ord och lydde. Men i blinken gick hvar bror med stolthet Till sin säkra, skinnbeklädda bössa, Slängde den på axeln och i handen Fattade sitt trygga, korta björnspjut.
Dock en stund fördrar jag väl än att lefva; Jag begär den stunden för din skull, kung! Dröj med hämnden, tills ett vittne kommer, Som förhöjer din segers glans. Dröj, tills Hjalmar kommer, sin faders ära; Ej blir väntan lång, han är fjärran ej." Så han talte, och han teg och sträckte Handen stilla mot hafvets rymd, Och i jubel stormade Fjalars skara: "Gauthiods drakar närma sig, Hjalmar syns!"
Åkern ligger oplöjd, gån att plöja." Tyste gingo de till åkern alla, Och till ledet kommen, talte Tomas: "Såg jag rätt vår faders öga, bröder, Är vår arm värd guld i dag; af svetten Kan hvar droppe för ett granbarr säljas. Nu i dag det gäller att arbeta, Ty i afton kommer svårt att granskas." Tomas detta. Vid hans maning sänktes Hvarje plogbill ned i jorden genast.
Det dröjde månader innan jag kom till förnuft igen, fast det hölls ju tämligen tyst. Esbjörn kom och gick därhemma gång på gång, men han fick aldrig se mig hur han tiggde och bad och hur mycket hans far och min mor lade sig ut för honom och talte om hur han ångrade sig och hade rent slutat upp att träffa Lotta, det kreaturet.
Men då gick hon till fönstret, den sjuttonåriga flickan, Höjde sitt hufvud och såg vidt öfver den strålande nejden, Såg dess lunder och berg, dess speglande sjöar i solens Mildrade glans, långt, långt blott ställen bekanta och ljufva, Såg och rördes till tårar af fröjd och talte och sade: "Finnes på jorden en nejd att förliknas med den, där man föddes, Där man sin barndoms dar har plockat som blommor af tiden, Räknade ej, blott ljufva och snart förvissnade åter.
Men för dessa taflor hade gubben Nu ej öga; ynglingen allenast Fängslade hans syn och tanke. Länge Satt han tyst, omsider så han talte: "Vackra yngling, om den gamles varning Icke kränkt ditt sinne, låt mig göra Dig en fråga än, kanhända tvenne.