United States or Yemen ? Vote for the TOP Country of the Week !
Som morgonlugnet kring en källas blå, Så frid din lefnads oskuldsbölja söfver; Ty tidens vinge slog ej än därpå, Och ödet gick ej än med storm däröfver. Du ler: o, röjdes dock en gång för mig Den bild, som leker i ditt slutna öga! Det är ej jorden än; som tjusar dig, Det är ett minne från det fjärran höga. Sof, späda barn! Hur ljuf är ej din lott, Med blommans lif att hjärtats lif förena!
Och han ställde keruberna i de innersta av huset, och keruberna bredde ut sina vingar, så att den enas ena vinge rörde vid den ena väggen och den andra kerubens ena vinge rörde vid den andra väggen; och mitt i huset rörde deras båda andra vingar vid varandra. Och han överdrog keruberna med guld.
Som en fågel, då han oförmodadt Hör ett skott och kulans ljud förnimmer, Fasar, spritter, kastar ut sin vinge; Så från stolen flög den unga kvinnan, Då hon hörde dörrens gång, men glädje Blef dock vid den gamles anblick fasan. Fram hon sprang och slöt hans hand i sina, Stora tårar sköljde hennes kinder.
Och hon blickar kring med bäfvan, Ser två människor i nejden; Nästa ögonblick i trygghet Sitter hon på Voldmars skuldra. Mellan falkarne i höjden Slutas striden i detsamma, Och med slappad vinge fladdrar Voldmars ädla falk och faller. Segrarn, nu allena vorden, Lyfter sig mot skyn ånyo; Jaga vill han, dufvan söker Med en eldblick än hans öga.
Hvad vinge bär mig opp till ljusets källa Och ger åt främlingen ett fosterland? Ack! Evighetens håfvor blott försona Den stoltes kvalfullt lågande begär, Och såsom konungen sin stela krona Föraktar ängeln hvarje njutning här. Och därför ser han, hvar gång östern randas, Med tårar opp mot en förhatad dag, Och därför mäter han hvar stund, jag andas, Och räknar dyster hvarje hjärtats slag.
När sig våren åter föder, Klar och ljuf, Dagen ler och solen glöder, Vaknar du, Fäster vid din veka stängel Blad och knopp, Och från gruset som en ängel Lyftes opp. Med din doft kring rymden ilar Fläkten glad, Fjärilns gyllne vinge hvilar På ditt blad. Ingen oren vågar kinden Kyssar ge, Daggen, ljuset, fjäriln, vinden. De, blott de.
Då stod Vid min sida en ros I den höstliga vind, Och förspilld var dess blod Och dess fägring sin kos Och förbleknad dess kind. Men en irrande fläkt Kom från kullen och slog Med sin vinge en gång Den förtynande blott, Och dess stängel blef bräckt, Och hon böjdes och dog.
Vore jag, hvad fågeln är, Vingad, såsom måsen där, Följde jag dig glad på färden Till den obekanta världen! Kom beständigt, dit du kom, Vände, när du vände om, Spelte med min lätta vinge Och din blick i flykten finge. Men den arma flickans lott Är att fläkta afsked blott Med en tårfull duk i handen, Vinglös lämnad kvar på stranden
Nu, när Jakschitch Dmitar detta märkte, Klädde han sin furstedräkt utaf sig, Sam till ort och ställe hän i säfven Och tog opp därur den gråa falken; Och han frågte så den gråa falken: "Säg, min falk, hur är du nu till sinnes, Hur till sinnes nu förutan vinge?" Falken hämtar andan djupt och säger: "Så till mods är jag förutan vinge, Som en broder är förutan broder."
Det var den utskrattade, som nyss befallt över dem alla, Folke Filbyter, hövdingen, sjökonungen. Han satt borterst i lyftningen, en halv manshöjd ovan rorgängaren och en hel manshöjd ovan det andra skeppsfolket. Mitt på hjälmen reste sig en havsörns uppåtböjda vinge, som gjorde honom ännu högre, och ändå föreföll han icke att rätt passa till en så ansedd plats.