United States or Curaçao ? Vote for the TOP Country of the Week !
Men se det var ingen lätt sak att bära det opp på kullen. Med den tunga bördan orkade fläkten ej alls svinga sig opp öfver grästopparne, utan han måste söka sig väg mellan gräsen och rasta än här, än der på de gröfre stråna och stöda sitt frö emot något blad.
TEKMESSA. Ditt hjärta klappar än, o barn! Jag känner fläkten af din varma andedräkt Kring mina kinder. LEONTES. Det är han. Förundransvärdt Är detta lugn, likt dödens, som jag känner nu, Då allt är afgjordt, då mitt olycksmått är fullt. TEKMESSA. O, öga, öga, nu först saknar jag ditt ljus! EURYSAKES. Ditt ögas ljus, jag bar det ljufva namnet förr; Du saknar det ej, moder, nu, du äger mig.
Som en fläkt hon på böljor sväfvat, Som en doft på vår leende strand, Mig hon varit en stråle I min slocknande lefnads natt Fri må fläkten sin vinge lyfta, Doften sväfva i rymdernas famn, Strålen välje sin bana; Tvinga skall jag Oihonna ej. Kanske älskar hon, Gall, din båge Eller, Rurmar, af tonerna, dig, Kanske ville hon följa Dig bland svärden, o Clesamor. Pröfven, så jag bestämmer.
Fröet hade långa fjun, och den ena fläkten lyftade på ett fjun, den andra på ett annat, somlige, de raskaste, vände till och med litet på sjelfva fröet; men se der låg det ändå, och de yra, ostadiga fläktarne ledsnade snart vid arbetet och började åter sin lek och lemnade fröet att ligga, der det låg.
Och hon sjöng: "Om jag dock den siska vore Till hvars röst han villigt lyssnar. Om jag helst den blomma vore Som hans hand så vänligt bryter. Om med fläkten jag fick byta Som förfriskar mildt hans kinder, Ljust och rikt mitt öde vore.
Men Abigail var till hög ålder kommen, så att hennes ögon skumma voro. Från hafvet fläkten tyst sin svalka bär; Uppöfver öknen långsamt månen stiger Och än en höjd med silfverdok beklär, Och än en dal vid nattens skymning viger. Kunnen J ett skimmer röja, Något, som sig tyckes höja Fjerran öfver kullen der? Om, der berget ned sig sänker, Något hvitt ur dunklet blänker, Ramoths torn och mur det är.
Likt lugnet på den kvällbelysta fjärden, När sista fläkten gått med stim däröfver Och vattnets dallring byts till spegelglans: På en gång skingrades min smärta nu, Och jag var lätt till mods igen som blomman, När fästets källor flödat ut och hvalfvet Ånyo mot den tårbestänkta klarnar; Men medvetslös som blommans var min fröjd.
När kvällen kommer mild och klar, När fläkten gjort sitt tåg Och fjärden, lik en spegel, har En himmel i sin våg, Då sänker hon mot djupet ner Sin stela blick och ser och ser. Ibland, då vinden åter väcks Och böljans yta rörs Och glansen rubbas, spegeln bräcks Och djupets himmel störs, Hon lyfter tyst sitt öga opp Och ser mot skyn, fast utan hopp.
Kommer du i fläkten, Bär du hennes suckar; Kommer du i ilen, Bär du hennes klagan; Kommer du i stormen, Bär du hennes verop: "Ve mig, edsförgätna, Ve mig, ensam blefna! Ur den gamles armar, Från hans kalla kyssar, O, hvem för mig åter Till min varma yngling, Till min första kärlek!" Sippa, vårens första blomma, Om jag bröt dig, om jag gaf dig Åt den älskade, den kalla!
Mor i Sutre såg icke längre sonen, och hans röst tycktes komma långt bort ifrån. Sa mor inte, att Valborg var här? När I ropa på mig? När jag stod för att gå in i storstugan? Sa I inte då, att hon var här? Nä, nä, män, gjorde jag ej, muttrade gumman. Det har du drömt. Hon hörde honom gå över golvet, hastigt. Hon kände fläkten, då han strök förbi, tätt bakom henne. Vart ska du gå? Till storstugan.