United States or Greenland ? Vote for the TOP Country of the Week !
JULIA. Hvad, onkel? Har ert hjärta klappat Af andra kval än öfver likars nöd? Hvad? Har ni spelt det spel om lif och död, Som kallas kärlek? v. DANN. Jag har spelt och tappat. JULIA. Och lefver dock! v. DANN. Om denna matta glöd, Som trettiårig aska fått begrafva, Om denna gnista under stelnad lava Bör kallas lif. JULIA. O, tala icke så!
Försöker man Hos honom väcka lifvets gnista opp på nytt? EUBULOS. Leontes fanns tillstädes, i hans skygd han gafs. LEIOKRITOS. Då är jag trygg, ej bättre vård han kunnat få. EUBULOS. En fråga, konung, ville jag dig göra nu, Om det mig unnas. LEIOKRITOS. Fråga, det förmenas ej.
Allt, allt, vad jordisk rikedom heter, skall, penning för penning, samlas i kyrkans sköte; och då allt, allt är samlat där, var är då de jordiska furstarnes makt? var den rike, som förtrycker den fattige? var den nödlidande, som förgäves ropar på bröd? var en andlig förmåga, som ej skall utvecklas i Guds tjänst? var en gnista snille, som ej skall framletas ur askan och upplivas till ett stort ljus? var en enda barnasjäl, som ej med alla sina slumrande förmögenheter skall utbildas till en fullkomlig människosjäl?
Men för att gå tillbaka till den der olyckliga qvinnan, så försäkrar jag er, att nådens tid inte är till något gagn för henne; ty när förståndets gnista har slocknat, har också själen förlorat sin förmåga att skilja mellan godt och ondt, och sålunda blir det också omöjligt att göra bättring. Men hennes lidanden kunna vara andra till undervisning och varning.
Kanske skulle jag blygas och sörja, om jag träffade dem, hur syndfull och obetydlig jag än finner mig själv. Men ett gott finns det inom mig, Ingevald. Jag känner i min bräcklighet, att jag bär en gnista av en helig vilja, och den bär mig lätt framåt som på vingar.
»Nej da!» ropade den äldsta flickan i starkt nekande ton. »Då skall jag helsa, att två svenska jenter vänta er på Kärnlisätern och att ni ska ligga på Karlstadssätern midt emot.» Lofvad vare den skånska, som der spred en gnista svensk kunskap bland två norska barn och en tom »matnist», ty utan den kunskapen hade säkert de norska jenterne ej gifvit oss någon sådan i utbyte.
Det svindlade till för honom, och hans ögon sågo bara var sin virvlande gnista. Men när han blundade, såg han fadren, den okrönte konungen, på bår. Och under båren, under själva bårtäcket, letade han efter något. Det var så tungt, att han måste lägga sig ned och taga om det med båda armarna för att draga fram det på golvet, och han hade mycket bråttom.
Hjärtat fritt ifrån bekymmer, Flög jag förr, som vinden flyger, Fördes, som en gnista föres, For, som löfvet far i lunden, Såsom fjäriln öfver lindan, Drack mig mätt af ljufva safter Från den gyllne blommans kalkar, Som af silfver öfverstänktes.
Och slutligen sa jag, att hade hon den minsta gnista af kärlek till de små eller medlidande med Esbjörn, skulle hon rymma och det i denna natt, och ville hon, så skulle jag ge henne respengar, så hon skulle kunna ge sig af till Amerika eller Köpenhamn eller hvart som helst, där hon kunde lefva efter sin lust men utan att göra de sina olyckliga. Hon stod en stund, och ögonen flammade på henne.
Det gick som en elektrisk gnista från henne till honom. Solen sken rakt in och gaf hennes bruna hår en rödaktig färgskiftning. Det stod som en skimrande gloria omkring hennes hvita panna. Och de halföppna läpparne voro röda, röda som mogna smultron. Nu var hon då ändtligt lycklig!