United States or Colombia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och när han frågade henne, varför bon gick i dansskola, svarade hon med några ord, vilkas fulla innebörd det tog honom nära femton år att fullkomligt fatta. Hon sade: Ja går i dansskola för att göra bekantskaper. Hon hade också sett så mycket. Hon hade varit i Berlin och Hamburg och Leipzig och Dresden och Stockholm och Köpenhamn. Och överallt hade hon släktingar.
»Vafalls», röt Broman. »Är det inte den blå Mauritius?» »Jo, nog är den blå alltid», svarade frimärkshandlaren. »Och nog är den Mauritius alltid. Men inte är det den stora rariteten. Den här är på sin höjd värd trettiofem öre.» Broman sitter häktad nu. För mordförsök mot frimärkshandlaren. Jag var i somras i Köpenhamn och tittade på Baltiska utställningen. Det var trevligt där.
Och han hade skjutit sig. Skulle han själv också en gång behöva skjuta sig? Han tyckte sig i denna stund förstå farbror Ekenström bättre än nånsin. Han hade skjutit sig, därför att han varit så här ensam. Han hade suttit på ett hotellrum i Köpenhamn precis som Stellan satt här. Mänskor hade promenerat förbi nere på gatan.
Jo, så skulle det gå till! Så skulle hans liv sluta, i sus och dus och prål och flärd, musik och kaféer och en Rose och så: Pang! Och där hemma skulle de andra officerarna säga: Nu har Stellan Petréus gått och skjutit sig i Köpenhamn för en kvinna, som han gett för många presenter. Han var i alla fall en hygglig karl, den hyggligaste av oss, men det är alltid de bästa som skjuter sig.
Hvar gång Märsen kommit, har jag drömt om honom; det låter underligt, men det är klara sanningen. Såsom i sista natt, förlåte mina synder, bäst jag ligger i min sötaste sömn och har Anna bredvid mig i sängen, tycker jag, att jag går i boden för att hämta in kött, och då jag lyftar opp locket, står Märsen i tunnan och säger: Hälsningar från Köpenhamn, mamma! Vi se nu, hvad det hade att betyda.
Och nu, i mitten av februari kom underrättelsen att han skjutit sig i Köpenhamn. Anledningen var skulder och ett dåligt fruntimmer. Det vill säga: hon var egentligen inte så dålig heller. Men hon var bara cirkusryttarinna. Stellan hade till och med själv sett henne en gång, då hennes cirkus var i staden. Hon hade ridit på en svart hingst med vit sadel och själv hade hon haft hög hatt på huvudet.
Men innan dess skulle han leva som löjtnant, som farbror Ekenström levat, i sus och dus, i glitter och prål och flärd och fåfänglighet, som farmor kallade det, med uniform och hästar och en kvinna i Köpenhamn som var så vacker att hon var syndig... Jo, så skulle han sluta! Han visste det nu. Han visste också nästan, hur det skulle kännas att leva så, i sus och dus. Han förstod farbror Ekenström.
Lätt bleknande klev Erlandsson åter upp på kuskbocken, fick med någon svårighet hästen att vända och körde sedan i lunk tillbaka åt samma håll som han kommit. I det mörka perspektiv som öppnade sig framför honom brann en enda svag hoppets stjärna. Det kunde ju hända, att karlen rest ensam till Köpenhamn.
Hon måste resa ända ner till Köpenhamn för att höra ordentlig musik, annars dog hon. Hon höll på och kvävas i denna brackhåla med bara högfärdiga officerare och brackor. Inga andliga intressen! Inte ett dyft! Stellan satt och lyssnade. Han kände en hemlig glädje över att de skällde ut hans stad. Nu förstod han bättre, varför han gick omkring och längtade bort.
Och han utvecklade den. Två veckor senare lämnade två eleganta unga män fosterjorden. Var och en av dem hade fyra tusen kalla kronor i fickan, och den ene dessutom ett par lårar futuristiska konstverk, som skulle till Amerika. Men de reste inte samma väg längre än till Köpenhamn.
Dagens Ord
Andra Tittar