United States or Hong Kong ? Vote for the TOP Country of the Week !
Lätta strömoln sväfvade öfver horisonten och flögo upp mot hvalfvet, de spegellika ränderna på böljan försvunno snart alldeles, och några tätt på hvarandra följande häftigare vindstötar kommo den lilla jakten att sänka sin läsida ganska djupt. Inom några stunder flög det sköna fartyget för en frisk och jämn vind med pilens fart fram mot kusten.
Dager blef, och solen steg på hvalfvet, Men blott tvenne väcktes nu i torpet; Stugan reddes, morgonbrödet frambars, Men blott tvenne stego fram till bordet; Middag blef, och ingen tredje syntes. Utan moln var än den gamles panna, Utan tårar än hans dotters öga, Men till hvila, fast af söndan manad, Gick vid slutad måltid ingendera.
Du är den siste grenen af vår ätt. Låt mig få dö för dig. Vi byta dräkt. Du smyger bort. JOHAN FLEMING. Nej aldrig, Olof, aldrig! OLOF KLAESSON. Du måste. Mins vårt namn! JOHAN FLEMING. Lef du för det! FÅNGVAKTAREN. Vi äro dödens, om ni längre dröjer! Gå in i det där hvalfvet. I dess skuggor er ingen ser. Välan, du blinda slump, var än min vän! Än är ej tid att dö! Fjärde scenen. Fångvaktaren.
KATRI. Ser lögnen ut som jag, då ljuger sanning. 1 himlens stjärnljus här jag för dig står. Så sant, som Gud har detta hvalfvet bygt, så sant det öfver människornas synd, sjufalt förlåten, sjufalt remna skall, så sant det är, att dagens klara sanning jag till dig ropar med din faders namn; Bengt Ilkainen. DANIEL HJORT. Det namnet förr jag hört.
Då lär ej hvalfvet länge hållas tomt! DANIEL HJORT. Får du ej någon annan dit, så skall jag komma själf och bjuda mig åt dig. FÅNGVAKTAREN. Utaf den där får intet klokt man höra. Trettonde scenen. Katri. Daniel Hjort. DANIEL HJORT Fly, fly, du kärlek, du, min sista dröm! Du blef det bittraste af alt det bittra uti min lefnad!
Ren är solen skymd af bergen, Dagen bleknar, purpurfärgen Mister hvalfvet ren; Månen klarnar öfver dalen, Sången börjar näktergalen, Härskarn väntar. Är blott Seidi sen? Nej, hon kommer! Lätt som vinden, Tyst som skuggan, skygg som hinden, Sin gemål hon når; Blygsamt ren sitt knä hon böjer Och vid härskarns solblick höjer Slöjans dimma Från sitt anlets vår.
Ser du sorgen, kvald och glömd, Håll din ljusa tröst ej gömd! Men om du min flicka ser, Sänd en vänlig stråle ner, Sen du skrifvit i dess sken, Att jag väntar längesen. Den långa natten gått till ända snart: Blir icke hvalfvet redan ljust och klart, Och får ej träskets snö ett högre sken? Var det ej orrens rop, söm hördes ren?
Ej segra mer, stod bruten, spridd och störd; Ett anfall var tillbakakastadt bara, Och Kosatschoffski ordnade sin skara, Beredd att allt förkrossa med ett nytt. En dyster stillhet rådde under tiden, Som då en åsksky, nyss från hvalfvet skriden, Står dubbelt hotfull åter, där den flytt. Hvem skulle samla våra glesa leder, En återstod från dyra segrars dar?
Hertig Karl. Amiral Scheel. Senare en officer. HERTIGEN. Det är således här du låtit sätta in Daniel Hjort? SCHEEL. Det var hans egen önskan. Så snart vi honom löst ur kedjorna, han störtade ur hvalfvet upp och ville, knapt hörande de ord jag lugnande till honom stälde, bort frän slottet fly, till dess han slutligen gick in uppå att hit i tysthet draga sig tillbaka.
Ja, föran nästa Sol från hvalfvet gått, Föran från Thabor hon förjagat dimman, Har stunden kanske redan honom nått Och blomman vid hans fot dock ser den timman. Och ej af ungdom, ej af sällhet rörd Sitt egg allt blindvis ödets lia pröfvar, Den natt som sagt en Far: "Din bön är hörd, En son Dig föddes!" sjelf den späda röfvar;
Dagens Ord
Andra Tittar