United States or Libya ? Vote for the TOP Country of the Week !
Nu, Rikard, har jag sutit en stund vid randen af din blomsterkälla och böjt unnan ett blad och ett annat för att betrakta böljan. Och jag slutar glad, om jag kan hoppas att härvid icke hafva grumlat mer än blottat det klara djupet." Svenska litteraturen har åter fått en öfversättning af ett af V. Hugos arbeten.
Ser jag mot skogen, ser jag en hjord allenast Af rädda får, som i damm tillbaka vända; Ser jag längs böljan; endast en skara måsar Glimmar i aftonens brand. Men du, hvars ögas strålar på en gång famna Planetens segrande lopp, atomens dvala, Säg, förrn du sjunker, glödande sol, hvar är hon? Säg, hvar den älskade är! Förgäfves!
Han syntes på svartnad våg, Han kom ren, örnen från dimmornas land, Sjökungen, Hjalmar af hafven flög Morvens härar emot. Och stolt på sitt hemlands strand Stod Shelmas skara i sluten tropp, En klippvall, trotsande böljan, Som skyrest måttar sitt slag. Den drabbade. Stridens stund Var kommen, vågen mot klippan bröts, Här föll mot här, och på stranden En bränning stänktes af blod.
Blygsel flickan betog, och det nyss lätt klappande hjärtat Drog sig tillsamman förskräckt, och hon kände, hur kinderna redan Tändes af glöd, och hon såg med bäfvan sitt rodnande anlet Blottadt i källan för ynglingens blick. Då seglade vänligt, Färgadt i purpur, ett moln utöfver den speglande böljan.
I synnerhet vid nordanstorm är detta fruktansvärt. I dag teg vinden och böljan log. Sara satt i varje ögonblick anande att få se sitt Lidköping. Hon kände de ljuvaste inre minnen. För en sak måste dock historien tillåtas att redogöra: det är för den besynnerliga lyckan de hela vägen rönt, att få parvagn.
Några flickor vandrade långs stranden, Och bland dessa Ivans sköna syster. När den veka Stojan henne märker, Tänds hans bröst af kärlek, och åt tärnan Kastar han ett äpple och ett kvitten. Men förtrytsam slängde Ivans syster Genast bort från sig hans gula kvitten, Och med foten stötte äpplet unnan. På den gröna marken föll hans kvitten, Äpplet åter i den svala böljan.
Sucken togs af strandens fläkt i famn, Sänktes sakta på en bubbla ned, Och med bubblan flöt den bort sin kos; Och Nadeschda bröt en ros igen, Leende, förklarad, glad som nyss. Så omsider kom hon till en bukt, Där från yra lekar hvilande I en bädd af blommor böljan låg; I dess spegel, blank och silfverklar, Ville nu slafvinnan se sin bild.
Är stranden min, är böljan min också och mitt, Hvad denna bölja hyser. Här fanns snäckan; min Alltså den var. Jag tog den, och den gamle här Medgaf mig dess besittning ren, som billigt var. Då kommer plötsligt, skamförgäten, ynglingen, Inblandar skägglös sig i männers sak och tar Ifrån mig, hvad hans fader erkänt vara mitt.
Där står tjället, Som förr min vagga bar; Där ser jag sundet, fjärden, lunderna och fjället, Min värld i forna dar. Allt är som förr. I samma gröna skrud stå träden Med samma kronor på, Och luftens rymder skalla än af kända kväden, Och skogens likaså. Och böljan leker än med Näckens blomsterskara, Som förr så lätt och ljuf, Och från de dunkla holmarna hörs eko svara Ungdomligt gladt ännu.
Skrifver än ett, kastar det i böljan: "Bölja, ryck ej med dig brefvets trollkraft, Bortryck, bortryck Angelijas hjärta!" Skrifver än ett kastar det i luften: "Vindar, fören ej bort brefvets trollkraft, Fören, fören Angelijas hjärta!" Ett han gömmer under hufvudkudden: "Hvila icke kraftlöst där, o trollbref; Tills att Angelija med dig hvilar!" Märk!