United States or Liberia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Den vänliga systern Kom i sitt ömma bekymmer, att se och trösta den sorgsna. Leende trädde hon in, men hon dröjde och låtsade vredgas, När af skymning blott och af dyster stumhet hon möttes. Och så talte hon, bannande mildt den bedröfvade systern: "Älskade, sitter du här som en skugglik vålnad i grafven, Enslig och gömd, o, skrämd snart kunde jag fly vid din anblick.
Och vid den lille gossens sida gick en blek vålnad med halvslutna ögon. De kommo till klippbrottet. Sorgbarn stannade, och en ny rysning ilade genom hans lemmar. Han tänkte på Assims svärd, på domen, som väntade. Ja, han stannade och önskade sig döden. Sorgbarn, sade riddaren. Giv mig din hand. Du för ju mig till Singoalla.
För att skydda sig mot denna hemska vålnad kom emellertid Stellan på den idén att taga sällskap med sig i sängen: en docka, som Kerstin påstod en gång varit hans mors, en kanin och en gris, båda av porslin. De lågo alla tre vid sidan om honom på huvudkudden, så att han ögonblickligen kunde ta dem i sin famn, om kvinnan med det vidöppna gapet kom och Kerstin ej fanns inom hörhåll.
En vallfart gör jag till den nejd, där förr Min rika ungdoms gyllne dar fördrömdes. Hvad äger jag på dessa ställen mer? En vålnad lik, jag går bland grafvar här Och vålnader utaf min lefnads lycka. Här står dock hyddan, af sin hängbjörk än Och sina gröna pilar öfverskyggad; Den var ej fordom främmande som nu.
Porten öppnades, och den tjänande klosterbroderns bleka, avfallna ansikte, nu stämplat med en viss förundran, visade sig vid skenet av en lampa, som han höll i handen. Broder Johannes, sade riddaren, räds icke! Jag är ej en vålnad utan en levande människa, så märkvärdigt det än vill synas både dig och mig, ty varthän mitt öga skådat, är fältet så väl mejat, att knappt ett strå står upprätt.
Känslans gudaflamma Väcktes vid din ljusning; Jord och skyar stamma Kärlek och förtjusning; Sorgen flyr för våren, Glädje ler ur tåren, Morgonrodnad ur bekymrens moln. Blomman låg förkolnad Under frost och snö; Höstens bleka vålnad, Gick hon nöjd att dö.
Lofvat har han stå för mitt svärd, förrn maktlös Hämnarns ljungeld hvilar i domnad hand." Som han sagt det, sågs en vålnad skrida Genom dalen i långsam gång, Upp mot fjällets höjder han styrde stegen Och på toppen trädde, där Fjalar satt. Kungen syntes häpna, när han kände Gråa vandrarens drag igen. Utan ord han satt, och hans hand med svärdet Sjönk invid hans sida i stillhet ned.
När det så hade blivit afton, var båten mitt på sjön, och han var ensam kvar på land. Och han såg dem vara hårt ansatta, där de rodde fram, ty vinden låg emot dem. Vid fjärde nattväkten kom han då till dem, gående på sjön, och skulle just gå förbi dem. Men när de fingo se honom gå på sjön, trodde de att det var en vålnad och ropade högt; ty de sågo honom alla och blevo förfärade.
När kvinnan nådde dessa på sin rund, Då höjde fridsamt hon den sänkta pannan Och såg mot dem liksom i bön en stund. Hvem var hon? En minut, och allt förgick: Hon hade vandrat. Nästa ögonblick Sågs ej ett ljus sig mer i slottet tända. Hvem var hon, säg? En vålnad utan ro? En enslig bilderdyrkerska kanhända. Från andra länder och af annan tro?
Ingen tvivlar på att hennes själ redan är i den eviga elden medan hennes vålnad stryker omkring här, ett vandrande lik, för att tjäna som avskräckande exempel. Man berättar vidare för mig, att en man vart besatt av djävulen och att den olycklige bytt om personlighet och tvangs av den onde att uttala hädelser, mot sin egen vilja.