United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Kort var domen, inom några stunder Skulle handen domna, foten svika Och hans hvita lockar sopa stoftet. Ensam stod den gamle, upp mot himlen Såg hans öga, som mot himlen skådas, Då på jorden allt är natt och mörker. Pris och ära! Då var hjälpen närmast; Han, som föddes lik en fläkt på heden, Molnets broder, se, en ljungeld vorden, Slog han ned, och krossad låg förtryckarn.
På bägge sidor om den ligger heden; här och där är den uppodlad; här och där står en granplantage eller en björkdunge; men för det mesta sträcker den sig stor och obruten åt alla håll. Vinden får självkänsla när den går fram över en sådan slätt. Den inser, att den har vissa chanser. Den beslutar att utnyttja dem mot oss. Vi få spänna i, så att det värker i benen och korsryggen.
Men den gamle bröt omsider tystnan; För den kloke blef hans mening tydlig, Fast han sjöng blott som för eget nöje, Såsom sången föll och orden ville: "Björnen", sjöng han, "föds till skogens konung, Furan växer opp att pryda heden; Mänskobarnet, om till kraft och storhet, Om till flärd och stoft det föds, vet ingen.
Från alla håll kommo tingsklädda odalmän med höns och gäss, skinkor och fårkroppar, men de sedvanliga fororna av spannmål syntes ingenting av. De ropade till varann om vad de nyss under natten sett från sina gårdar, då eldskenet i en blink hade stigit bakom kungshögarna. Nu lågo de största ättehögarna som bergskullar långt borta på heden, och bredvid dem lyste morgonen på det klippfasta gudahovet.
Då smakar mjödet kungen, då höjer han Föryngrad åter lutade pannan, Då sänder han vid tonernas lek ibland Med strålande blickar sångaren tack." Hon slöt. På marken glimmade daggen ren, Och månan såg från blånande höjder Med klarnadt öga ned i en rymd af lugn, Där tyst i sin gång skred sommarens natt. Då sågs på heden nalkas en man, han kom.
Utan att vända sig om och se tillbaka banade han sig väg genom mängden, som ännu stod och stirrade på drotthuset. Han letade sig fram till trälen på hästplatsen. När han kom i sadeln, tryckte han åter järnhatten på huvudet, hälsad av ett par spefulla tillrop, och red sedan bort över heden. Han gjorde sig ingen brådska utan lät hästen gå trögt och långsamt, som den ville.
Han var som en drömmande, han tyckte sig invävd i vissnande löv och stjärnljus, med höstmörka skogar runt om, den ljungblommande heden under sig och den djupa rymden till tak över detta granna fängelse. Hur liten och trasig och smutsig är jag ej, mumlade han, med mina sotiga händer och min buckliga vattenhink!
Den gudfruktiges ro är som furan, vuxen på heden, Tryggad och fast, ej böjer en storm den väldiga stammen; Samlas ock många att hugga den ned med förenade krafter, Går det ej lätt, manhaftiga slag, väl öfvade armar, Långt dagsverke behöfs därtill och yxor af godt stål." Så förmanande slöt Zakarias, värden på Hjerpvik.
På heden vid Cronas ström Jag stod, när solen sig sänkte sist; Där såg med lockande ögon Den tysta natten mig än. Sent kommer Oihonna nu, Djupt sof din dotter, af jakten trött. I drömmars riken, o fader, Förgat för länge hon dig. Dock glimmar Dunhormods topp Ej än; matt rodnar blott höjdens fur. Hvi bjöd din vilja mig vara Långt förr än morgonen här?"
Denna skugga följde honom i strider och äventyr, i glädje och sorg, under tider av fyllt hopp och tider av gäckad väntan. Hans minne av den bruna flickan har visserligen klarnat men står dock i hemsk belysning, lik den, som vilar över heden, då månen blodröd går upp över synranden.