United States or Iceland ? Vote for the TOP Country of the Week !
Presbytern Eufemios stod emellertid fast vid den försäkran, att han under sitt besök i bergen hade sett Hermione. Att Eufemios sett rätt, fann man sedermera, när de av prokonsuln Annæus Domitius anförda trupperna stredo sin första strid med den lilla kättarehären.
Några av dem lyckades komma tillbaka till de sina; andra dukade under efter en strid, i vilken deras rustningar voro ett fåfängt värn mot de halvnakna men modiga fiender, av vilka de på alla sidor funno sig omgivna. Annæus Domitius såg med harm utgången av en rörelse, av vilken han väntat sig en kraftig verkan.
Annæus Domitius svepte sig i sin mantel. Hans panna var rynkad. Redan Karmides hade hos prokonsuln upptäckt en viss tankspriddhet, ett visst kallsinne, när de överlade om bästa sättet att döda morgondagen. Prokonsuln var i själva verket upptagen av mycket allvarsamma saker. En skara demoniska Om och Men sleto hans hjärna. Se här hans tankar: Fördömda skrivelse! När emottog jag någonsin en sådan?
Den kejserlige kurir, vars ankomst till Aten vi bevittnat, hade ridit till Annæus Domitius' palats, men lika hastigt lämnat det, ledsagad av prokonsulns förtrogne kammarslav till häst. Han hade inkommit genom Akarnaniska porten och lämnade några minuter därefter Aten genom dubbelporten. En orgie. I nöden prövas vännen. Karmides hade bestått det prov, som prokonsuln underkastat hans vänskap.
Tysta din församling, befallde Annæus Domitius Petros, eller är du deras medbrottsling. Är det på detta sätt man hyllar kejsaren? Biskopen steg upp i predikstolen, uppmanade till tystnad och höll till följd av den oväntade underrättelse, som anlänt, ett tal till församlingen över språket: Given kejsaren vad kejsaren tillhörer och Gud vad Gud tillhörer.
Men statsgöromålen, ve mig, statsgöromålen! Prokonsuln såg sig om och gav ett tecken åt en man, som stannat i hans grannskap. Stackars Annæus! Jag vill icke uppehålla dig. Sköna! Din åsyn är min lycka, men det är sant, att jag för tillfället har bråttom ... och även du bör skynda, ty där ser jag redan biskopen och klerkerna. Eusebia blickade ut genom palankinen.
De hava utverkat mig ett handbrev från kejsaren, visserligen mycket smickrande för min fåfänga ... men ... nog av, jag vill ha krig och skörda lagrar. Du har rätt. Du behöver kriget. Freden kastar inga kejsarmantlar på vägen. Vad är prefekturen över Egypten mot imperatorns purpur? Det är legionerna, som i våra dagar utgöra både senaten och folket. Vad menar du? Du är rik, min Annæus ...
Det är Krysanteus, den hedniske arkonten, som är den ena roten till det onda. Att du icke fängslar Krysanteus, som dock är den rebelliske Julianus' förklarade anhängare. Vi alla i församlingen undra däröver. Ah, min vackra maka, inföll Annæus Domitius leende och hotade i sin ordning med fingret. Nu bryter du vår överenskommelse. Inga statssaker oss emellan! Du minnes det?
Förgäves påminde Annæus Domitius med en anstrykning av allvar, att han var katekumen, att man borde skona hans religiösa känsla och teologiska övertygelse; man skrattade åt kristianernas trehövdade gud, liksom åt den gamle giktbrutne Zeus. Det var ett hån utan gränser, och hade Olympen ännu ägt en ljungeld, måste de vilda hädelserna nedkallat honom över sällskapets huvuden. Mästerkock.
Stackars Annæus! ... Han är dock ännu vacker, den arme i mörkret vandrande ynglingen. Dessa sista ord, som Eusebia endast tänkte, icke uttalade, gällde icke prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till häst. Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla rättrogna, och Petros tvekar ej att uttala det på predikstolen.