United States or Lebanon ? Vote for the TOP Country of the Week !
Ej äger segrens harpa för dig en ton, Ej lyfter minnets vinge din ära, I förtid dog från bragden din arm, o Le, En flicka det är, som sjunger ditt fall. O, hennes toner äro ej bardens, ej Vid dem du ljusnar, skugga på molnen! O, hennes sorg fördystrar dig ej, den är Oihonnas ju ej, din älskades ej.
Flicka, tjusar dig minnets stämma? Låt det säga åt kommande år: 'Så sjöng fursten af Shelma, När han såg i Oihonnas blick'." "Rurmar", tärnan af hafvet talte, "Späd står blomman vid flodernas strand, Böjs af aftonens vindfläkt, När i sömn han dess stängel rör; Sjung för henne ditt hjärtas strider, Du de smäktande drömmarnas skald, Tills i kvällen dess öga Stilla fuktas af tårars dagg.
Hittills har gudarnas sätt att leda Oihonnas öden utgjort ett föremål för skildringen. Det är dock icke på henne ensam deras seger beror, äfven Hjalmar har sin betydelse för den. Underkastar han sig sin faders lag och förblir hemma i frid och hvila, så är det ingen rimlighet, att han skall möta och vinna Oihonna.
Sin flykt Har kullens gäst, den bäfvande, slutat. Kom, ljuf är kvällen, svalare rör dess fläkt Kring skuldrorna ren min fladdrande lock. En sång mig sjung, tills månen i österns port Står mild och lyser hedarnas stigar. Du sjöng Oihonnas köld och dess offer sist. Jag älskar ej sorg, sjung gladare nu!"
Öfverallt ser man gudarnas seger ställd i våda och åter betryggad utan deras omedelbara inskridande genom något redan på förhand afgjordt, något som de liksom längesedan förberedt utan betraktarens vetskap. Oihonnas sinne är redan förut så stämdt, att gudarne kunna lämna sin sak i hennes händer.
Sedan gudarne vid Oihonnas räddning "nödgats gripa i händelserna med hela handen", styra de dem sannerligen "med en knappt märkbar vink af det minsta finger".
Jag erinrar i synnerhet här om hvad redan förut blifvit antydt, att Oihonnas uppträdande i Morven icke bör betraktas som en tillfällighet, utan som en afsiktlig styrelse från de makters sida, hvilkas storhet och seger var förbunden med Hjalmars.
Mycket säkrare vore det därföre att kalla Fjalar en sång till gudarne, ett litet epos, hvari deras storhet och nåd utgör ämnet. Hvad Hjalmars och Oihonnas öde beträffar, hafva de båda sin försoning just däri, att de handla omedvetet, att de begagnas blott, såsom medel för ett högre ändamål.
Och min brud, hon tog min hand: 'O Hjalmar, Hvarför blef du mig kär alltmer? Tidigt redan var du Oihonnas hjälte; Förrn din blick hon skådade, var hon din. Hvi förblef min kärlek icke sådan! Mod jag hade att dölja då, Hvad för dig jag fruktade uppenbara, Rädd att af din stolthet med harm försmås. Jag var lycklig då; min egen sällhet Var mig mera än Hjalmar än.
Jag såg på dig, du såg på Oihonna blott; Jag vissnade, du, säg, blommade du? Din läpp blef stum, ditt löje försvann, din kind Blef molnet lik, en dimma af tårar, En blodlös skugga gick du i dagens glans, En irrande fläkt på nattliga mon. Så kom en morgon ensam du åter, stal I ovan lek ur skimrande kogret, Oihonnas lösta koger, en uddhvass pil; Den gömde du blodig djupt i din barm.